Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 ALEXANDER JAKOVLEV
— Vad då för ett?
— Jag kan inte döda en människa.
Jag hoppade till.
— Är det ett fel! Det är ju, gudskelov, mycket
bra!
— Nej, det är ett fel. Jag måste vara stark. Det
är... en svaghet.
Jaså, tänkte jag, då är det bäst, man aktar sig.
Och jag undvek henne mer och mer. Hon kunde
gärna få göra, som hon ville. Jag gick inte längre
med något nöje till henne. Men hon däremot, ser ni,
bjöd mig varje kväll till sig.
Det var tusan! Hade hon redan tröttnat på sina
egna? Jag förstod ingenting. Och vilka samtal sen!
En gång började hon till och med att tala om gudi
På mitt hedersord.
En kväll, då jag var inne hos henne, frågade
hon mig plötsligt:
— Har ni någonsin tänkt på döden, Bobkov?
Jag blev verkligen häpen, det måste jag tillstå.
— Det är klart, Maria Vasiljevna. Nuförtiden är
det nästan omöjligt att inte tänka på döden, då den
ständigt går omkring bland oss. Vår tid är olik
alla andra. Allt dör — människor, djur, fält, fabriker,
städer, floder... Man vill helst inte tänka på det,
men man kan inte låta bli.
— Vilket dödssätt föredrar ni?
— Jag föredrar inget. Jag tycker inte om döden.
— Men svara ändå! En borgardöd i sängen, eller
i revolutionen — i kampen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
