Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vladimir Lidin: En människoson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄNNISKOSON
147
De stego upp från marken och gingo båda
tillsammans längs stranden. Den tunga himlen var
tryckande het som en ugn. De lila, dammiga
tistlarna slokade vissnade. De gingo förbi träbryggan,
och borta vid stranden mötte Grisjka sin kamrat.
Levka hade fått lov att följa med de hungrande.
De vadderade axlarna på hans kvinnokofta voro
uppdragna, och han såg ovänligt på Skvorez.
— Vi går inte till Sysran, sade Grisjka till honom,
vi stannar kvar här, vi har fått arbete. Tusentals
är på väg, bara några hundra kommer fram,
upprepade han Skvorez’ ord.
Och de satte sig ned för att fatta ett beslut. De
träffade sitt avtal på stranden, och Levka följde med
de båda andra. De gingo tillsammans längs gatan
upp mot berget och samtalade med varandra — utan
brådska, som bönder.
— Gud ger oss inget bra väder, det är sorgligt,
sade Levka, torka, bara torka.
Skvorez såg på Levkas röda öron, hans vadderade
kofta och sade:
— I morgon ska jag också låta klippa dig, du
människoson. Vad behöver du hår till i värmen? Vad
heter du efter din far?
Och Levka svarade med basröst:
— Jag har ingen far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
