Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGITATIONSVAGNEN 235
En av musikanterna var sårad. Vi skrek till svar:
— Vi ger oss. Det är en kvinna med oss.
— Kommissarien! fortsatte de att tjuta där ute,
kom ut en i sänder, upp med händerna,
kommissarien först!
Då tog den magre mannen portföljen i ena handen,
mössan i den andra och gick till dörren, som om
ingenting hänt, och jag hörde hans tydliga,
genomträngande röst, elastisk som en boll, klar och lugn:
— Jag är kommissarien.
Jag har läst många romaner. Jag har fördärvat
mina ögon under läsningen av berättelser om alla
möjliga hjältedåd. Och jag kan säga er, att jag i
detta ögonblick som i blixtbelysning såg, hur mycket
böckerna ljuger. Jag har aldrig läst om något sådant,
som jag upplevde då. I hans röst, förstår ni, i
hans hållning, i den magra mannens ansikte var, hur
ska jag säga, ett slags ögonblickets exaltation under
fullständigt yttre lugn. Intrycket var så
överväldigande, att det för ett ögonblick kom oss att glömma
oss själva och vår egen belägenhet. Nej, det är
för lite sagt, vi alla, åtminstone jag, greps
plötsligt av en känsla av fullkomlig säkerhet. Det är det,
som jag kallar heroism, och det kan man inte förstå,
om man inte själv upplevt det.
För ett ögonblick blev det alldeles dödstyst. Den
magra mannen stod orörlig. Solen höjde sig över
horisonten, strök över taket på vår vagn och kastade
ett rött skimmer på hans ansikte. Plötsligt tjöt och
vrålade ett tiotal hesa röster, som ur avgrundens
djup:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
