Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läppar. Lyriken hade emellertid rönt påverkan dels av den
proven-calska trubadurpoesien, dels av Petrarca och andra italienska diktare;
även Dantes diktning har tryckt sin prägel på en del av den spanska
poesiens alster under medeltidens sista skeden. Men varken lyriken
eller den didaktiska poesien glömde fullständigt bort den ursprungliga
naturklang, som av gammalt var egendomlig för den spanska nationen.
Så tillkom omkring år 1500 en ny och betydande påverkan: den
klassiska renässansen i italiensk dräkt samtidigt med de klassiska
studiernas uppblomstring. En hel rad av diktare framträdde såsom
den nya italienska riktningens svurna anhängare — bland dem kunna
såsom de förnämsta nämnas Boscan och Garcilaso de la Vega — och
det lyckades dessa diktare att nedbryta det motstånd, som den äldre
stilens nitiske försvarare Cristöbal de Castillejo en lång tid med
tapperhet vidmakthöll. Men även här uppenbarade den spanska andan
snart nog sin förmåga att sammansmälta det främmande med det
genuint spanska, och även om en otalig mängd petrarcaiserande sonetter
och hjältedikter i åttaradiga strofer a la Ariosto under loppet av det
sextonde århundradet sågo dagen, glömde man dock aldrig att hylla
de gamla former, som man ärvt från fädren, såsom villancico, letrilla,
glosa m. fl., vilka alla voro knutna till musik.
Emellertid kan man till och med inom den spanska diktning, som
begagnar sig av de klassisk-italienska versmåtten, träffa på mer än en
utpräglat spansk diktarpersonlighet, som är nationell icke blott genom
de ämnen han besjunger utan även genom den ton som klingar i hans
vers. Så är exempelvis förhållandet med den ädle lyrikern Luis de
Leon (f 1591). Han var en andans man och beklädde en akademisk
lärostol. Hans diktning utmärker sig för plastiskt formade strofer,
enkelhet och renhet i klangen samt sysselsätter sig mest med
religiösa betraktelser, anknutna till skildringar av exempelvis lantlivets
ro, nattens stjärnhimmel, musikens själslyftande tonvärld. Men att
han är spansk, kan bl. a. märkas på hans — vad man skulle kunna
kalla — lokalisering av Horatii ode om havsguden, som spår Trojas
fall, när Paris drager bort med den rövade Helena; hos Leon är det
Guadalquivir som förespår goterkonungen Rodrigo hans olycka och hans
fall i kampen mot Saracenerna för det han bortfört greve Julians dotter.
Om denne diktares på samma gång blida och fasta karaktär
vittnar följande tradition. Då han, efter att ha under några år måst sitta
i fängelse på grund av misstankar från en trångsynt ortodoxis sida
i fråga om hans rättrogenhet (ty ej ens en så alltigenom from katolik
som han kunde undgå småsint förföljelse), efter sin frigivning åter
beträdde sin kateder, inledde han sin föreläsning med orden: »Vi sade
i går . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
