Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedin, Zelma E. Carolina - Hedvig. Så hette Magnus I Ladulås' älskvärda gemål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vann hon rollen Adrienne Lecouvreur, som hon
sedermera vid sin hemkomst sjelf fick utföra,
till stor belåtenhet för publiken, som dervid gaf
henne alla de utmärkelser den egde att meddela,
men ännu mera, den följande dagen alla
hufvudstadstidningarnes theater-recensenter, den ena
för den framstående egenskapen, den andra för
en annan, samfäldt alla för hela företeelsens
skönhet och behag.
År 1854 ingick konstnärinnan äktenskap med
notarien G. H. L. Hedin.
Om fru Hedin, såsom ung flicka – eller
barn – i elevskolan missaktat den undervisning
som var ämnad att göra henne skicklig för
scenen, blef hon helt annan, sedan konstens genius
blifvit henne närmare införlifvad. Hon har
funnit att arbete är, inom konsten, såsom i allt, ett
oundvikligt vilkor för utmärkelse, ehuru stora
också de inre eller yttre tillgångarne må vara.
Också har hon under flera år begagnat theaterns
ferietider till resor i Tyskland och Frankrike,
för att hos Europas öfriga konstnärer utfinna
hvad som vid hvarje roll må anses förtjenstfullt
eller olämpligt. När det sedda sedan
jemnfördes med hvad hemlandets nationliga känsla
fordrar, blir det förklarligt att en stor talent
derigenom skulle utbildas – såsom det lyckligtvis
inträffat med vår konstnärinna.
Det föregående har redan tillräckligt
angifvit att fru Hedins repertoir skall innefatta en
stor varietet af roller, dem vi ej med ett tomt
uppräknande vilja här anföra. Vi behöfva också
icke erinra läsaren om det sällsynt utmärkta i
hennes talent att med lika framgång tillhöra
cothurnen som den glädtiga genren. I stora
roller eller i smånätta och näpna återfinner man
med beundran en fulländning, alltid naturligt
öfverensstämmande med det som skall föreställas.
Vi låna en annan beundrares ord för att gifva
en teckning af den mångfald som tillhört
hennes roller:
– – – – – – – – – – – – –
"Dig konstens gudom kallat bland de sina
Och nedlagt gudagnistan i din själ;
Ty när, och hur, du fram på scenen träder,
I tvätterskans, i hertiginnans kläder,
Som men’skors eller fagra elfvors drottning,
Är priset ditt – förutan lottning
Du rycker med dig hvarje menskligt bröst;
Man fäller tårar, när Deborah klagar,
Man ler med Öfversten i fordna dagar,
Man tjusas af Titanias ljufva röst.
Med hvarje leende som fram du lockar
En minnets blomma för din höst du plockar."
– – – – – – – – – – – – –
För att likväl nämna några få af hennes
roller och hvari hon kan anses hafva lyckats i
högre grad intaga åhörare och åskådare, må här
anföras Leona i Stugan vid Ugglesjön; Drottning
Elisabeth i Maria Stuart; likaledes den 75-åriga
Drottning Elisabeth i Grefve Essex; Lady
Macbeth; Hertiginnan des Camps i Benvenuto Cellini;
Amalia i Röfvarebandet; Hedvig i Sven Dyrings
hus; Maria Maneini i Kardinal Mazarin; Barbro
i Ung-Hanses Dotter; Konungen i Kung Carls
Jagt; Fru Rigaud i En fattig ädling; Hertiginnan
i Sheridan; Fru de Breuil i Ombytena; Furst
Leopold i Fursten och Borgaredottern.
Ett benbrott har för lång tid – i snart ett
år[1]
– qvarhållit henne dels såsom sjukling,
dels såsom konvalescent. Oreadens gång hade,
för en tid, måst vika för kryckornas stela stöd.
Men styrkan har småningom återkommit, så att
numera egentligen blott osäkerheten och rädslan
återstå att öfvervinna, för att åter lemna henne
att med en drottnings värdighet eller en elfvas
lätthet sväfva fram inför beundrande åskådare.
Först i Oktober uppträdde hon åter,
emottagen af publikens stormande hyllning,
omärkligt erinrad om hennes föregående fall, som i
allas ögon gjorde henne ännu mer intressant än
förut.
Den teckning, vi äro lyckliga att kunna
bifoga, tillåter oss endast att på det sättet antyda
snillet och kraften i det sköna ögat, figurens
imponerande styrka och det helas behaglighet.
Ögats strålande uttryck förmår icke konsten
återgifva. Endast det lefvande originalet gifver
åskådaren intrycket af den högsta kraft och en
tilldragande mildhet.
Hedvig. Så hette Magnus I Ladulås’
älskvärda gemål, en holsteinsk prinsessa, hvilken han
upphöjde på Sveriges thron. Förmälningen
skedde i Kalmar 1276 och kröningen i Söderköping
1281. Hon var en god drottning, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
