Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margaretha. Waldemar Atterdags dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras lefnadsöden gestaltade sig. Båda voro dock
bestämda till herrskarinnor – den ena på
thronen, den andra inom klostret.
Åren framskredo emellertid. Margaretha var
Håkans maka och skänkte honom en son, som
blef kallad Olof. Några år derefter dog kung
Waldemar Atterdag och hade till sin efterträdare
bestämt sin dotterson, eftersom han ej mer hade
någon egen. Men emedan den unge Olof ännu
blott var 6 år gammal, så måste der ju bli
förmyndareregering tills vidare, och till att förestå
densamma kallades – icke den minderårige
konungens fader, konung Håkan i Norrige, utan
hans fru moder, drottning Margaretha, hvars
utomordentliga snille och – man kunde säga –
manliga kraft redan då voro vidt omtalade.
Håkan qvarstannade således i Norrige och regerade
der, medan Margaretha flyttade till sitt älskade
födelseland, att styra der, i sin sons ställe, och
hon gjorde det så väl och till hela nationens
fullkomliga belåtenhet, att danskarne dervid
prisade sig oändligt lyckliga.
Det dröjde icke länge, förrän äfven hennes
gemål med döden afgick och Margaretha
utnämndes att äfven i Norrige styra, i egenskap af
sonens förmyndare. Hon gjorde det, men qvarsatt
dock beständigt på Danmarks thron.
När den unge konung Olof blef sexton år
gammal, förklarades han myndig och reste till
Norrige, att der intaga sin efter fadern ärfda
thron; på den efter morfadern ärfda danska
skulle han först vid aderton års ålder uppstiga.
Men han dog, då han var sjutton år
gammal. Margaretha ärfde båda rikena efter sin
aflidne son.
Dock – Margaretha var en mera slug än
god qvinna. Ärelystnaden var hennes idol och
för den kunde hon våga allt. Det är icke gerna
troligt, att hon, firad, berömd och uppburen såsom
hon var, nästan af en hel verldsdel – ty ryktet
om hennes ovanliga själsförmögenheter spridde
sig vida omkring – att hon, då ännu ung –
endast trettiofyra år gammal – skulle funnit sig
nöjd med att nedstiga från sin äras höjd och
med ens träda i skuggan. Man besinne dernäst,
att hon var dotter af Waldemar Atterdag, af
denne konung, stor och snillrik, äfven han, men
som aldrig skydde något medel, för att komma
till sitt föresätta mål, skulle han än på vägen
klifva öfver ett och annat lik.
Så var då Margaretha under några år
oinskränkt herrskarinna öfver Danmark och Norrige,
men höll derunder sina ögon ständigt fästade
äfven på Sverige, menande att det nog kunde
varit godt, att i sin hand hålla äfven detta
landets rikstömmar.
Ödet, slumpen – lyckan, eller hvad man
skall kalla det, kom henne härvid ypperligt till
pass. Magnus Smeks systerson, hertig Albrekt
af Mecklenburg, hade, som man vet, förklarat
krig mot sin morbroder och tagit honom till
fånga. Sonen Håkan, som var Magni medregent
i Sverige, hade, för att frälsa sin far ur
fängelset, nödgats afsäga sig Sverige och åtnöja sig
med endast Norrige, der han länge varit konung.
På detta sätt blef den tyske Albrekt Sveriges
konung, men en hvar vet hur ytterst olycklig
hans regering var för vårt land. De betryckta,
djupt bekymrade, alldeles rådlösa svenskarne,
som ej visste hvad de skulle taga sig till,
funderade på att hos någon makt utom riket söka råd
och hjelp, och deras val föll dervid på
Margaretha, hvars ovanliga klokhet var vida spord.
Att Margaretha under tiden suttit med
korslagda armar och i lugn sett på huru det månde
utveckla sig i grannriket, är icke troligt, ej
heller påstår häfden det; utan tvärtom, att den sluga
qvinnan, en mästarinna i att smida ränker, hade
alla sina finger med i spelet och gjorde allt hvad
hon förmådde för att – icke reda, men väl allt
mer och mer intrassla saken.
Emellertid gick det så, som hon väl kunnat
förutse. Svenska adeln, som förut i riket
inkallat utlänningen Albrekt med en armé, för att så
till sägandes använda honom såsom en häfstång,
att dermed störta Magnus Smek från thronen,
och som sedan nästan mot sin vilja nödgats hylla
honom såsom konung, vände sig nu till en
annan utländsk makt, för att få honom bort igen;
och Margaretha åtog sig villigt det så kallade
medlarekallet mellan konungen och nationen,
hvilket slutade så, att Albrekt blef besegrad i
slaget vid Fahlköping 1389 och insattes i
fångenskap på Lindholmens slott i Skåne.
Margaretha hade redan förut, 1388, blifvit af
svenska adeln vald till drottning i Sverige, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
