Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margaretha. Waldemar Atterdags dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom denna seger kom hon först i verklig
besittning af riket.
Då nu Margaretha var drottning äfven i
Sverige och såg sig väl befästad på alla sina
tre throner, ingaf hennes klokhet henne en tanke,
hvars genomdrifvande till handling gjorde ett
oerhördt uppseende i hela Europa. Denna tanke,
denna handling var Kalmare-unionen, som
underskrefs d. 20 Juli 1397, just på drottningens
namnsdag. Härigenom skulle nordens alla tre riken
för everldliga tider förenas under en spira och
styras af en och samma konung. Intet split,
ingen ofrid skulle hädanefter vara mellan dem; de
skulle – ehuru styrda hvart och ett efter egna
lagar – hafva gemensamma intressen och under
gemensamt sjelfförsvar mot yttre fiender förkofra
sig till en enda stor, oöfvervinnelig och
blomstrande stat.
Denna union såg ut som en tanke, säger
Geijer härom, och den torde ock hafva
blifvit lycklig för alla tre rikena, om den varit
så ärligt menad, som det i början lät och såg
ut. Men det visade sig snart att Margaretha,
vid de nordiska ländernas förening under en
och samma spira, mera afsett sin egen
storhet och upphöjelse, än folkens sällhet. Att
prydas med en tredubbel krona – hvilken
oerhörd utmärkelse! ... hvilken fåfängans triumf!
Margaretha var slug, men icke vis, statsklok, men
icke ädel och högsinnad, framför allt icke
rättvis, såsom hvarje regent dock måste vara, om
han skall få namn af verkligt stor. Detta synes
bäst af hennes vid alla tillfällen visade förkärlek
för Danmark, hennes födelseland, der hon
ständigt vistades och som också, under alla hennes
efterträdares tid, så länge Kalmare-unionen räckte,
förblef konungens stadigvarande residens. I
Danmark var Margaretha afgudad och hennes namn
nämnes der ännu i dag med kärlek och aktning.
Mot Norrige var hon ljum, så att norrmännen
hvarken egnade henne någon varm kärlek eller
något egentligt hat. Men mot Sverige var hon
ständigt hård och orättvis. Hon hatade detta
land och tycktes hafva rent af föresatt sig att
icke blott behandla det styfmoderligt, utan ock
göra det så olyckligt som möjligt, hvadan
hennes minne här väcker idel bittra känslor, i
stället att lefva i välsignelse.
En hvar, som blott någon gång blickat i det
förflutnas fjerrglas, vet hur olyckligt vårt land
var under Margarethas spira, samt under alla de
efterföljande danska konungarnes, under en tid
af 120 år, intill dess den store Gustaf Wasa
ryckte det undan det tryckande oket och gjorde
det åter till hvad det af ålder varit, ett
sjelfständigt och af hvarje annan makt oberoende rike.
Man vet huru de s. k. danska fogdarne, de af
Margaretha hitsända landshöfdingarne, med den
mest barbariska grymhet huserade här, samt huru
svenskarnes klagan deröfver ohörd återstudsade
från den mot deras land så omilda drottningens
öra, eller med hån, stundom med hot,
tillbakavisades, samt huru detta olyckliga förhållande,
långt ifrån att med Margarethas död upphöra,
snarare förvärrades än förbättrades under de
följande regenterna, intill dess Christian II, med
tillnamnet Tyrann, och vid hvars blotta
nämnande hvarje svensk ryser, här efterlemnade sina
outplånliga blodspår. Margarethas fel var det
visserligen icke att så skedde; men hon hade
dock föregått med exempel af hårdhet och
orättvisa mot Sverige och derigenom vikit in på en
väg, som sedermera blef ansedd både riktig och
beqväm att följa.
Afklädd sin purpurmantel och sina tre
kronor, eller rättare, sin tredubbla krona, och
betraktad såsom blott och bart menniska, är
Margaretha icke det ringaste älskvärd. Ful och
med snarare manligt än qvinligt utseende, samt
manliga later och denna karlavulenhet i skick
och beteende, som var en naturlig följd af
hennes ställning i lifvet, egde hon dock en
sjelfsvåldig qvinnas alla svagheter och nycker, i fråga
om kärlek till det manliga könet, ty för sådana
känslor var hon långt ifrån oåtkomlig.
Historien vet att omtala ett mer än klandervärdt
förhållande mellan henne och en prior i Sorö
kloster i Danmark, åt hvilken hon skall hafva skänkt
en dotter, om hvars öden olika berättelser äro
gängse; och allmänt bekant inför samtiden var,
liksom det intill sednaste efterverld förblifver,
hennes kärlek till den lika sköne som högmodige
herr Abraham Broderson till Bjälbo, hvilken,
oaktadt svensk till börden, hos henne vann ett
så stort insteg.
Den efter sonens, konung Olofs, död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
