Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §15. Unionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
Unionen ett Unionens ändamål. Såsom sådant framstod ända från
oe början och fasthélls alltjämt, att det skulle vara ett fér¬
svarsförbund mellan de tre rikena; emot utlandet skulle
de sålunda vara »ens som ett rike» och det ena riket
vara skyldigt att hjälpa det andra. Det är från 1397
till 1483 en ständigt återvändande grundtanke. Så kunde
man också stipulera, att den, som arbetade på att utså
tvedräkt mellan rikena eller skilja dem åt, skulle behandlas
som en förrädare! (1397, 1438, 1450). I de senare unions¬
akterna (1476, 1483) hade denna bestämmelse fått en annan
formulering med udden riktad mot Sverige: om någon
gjorde uppresning mot konungen (konungen eller något
rike), skulle alla rikets inbyggare hjälpa att afvärja detta
och i nödfall de andra två rikena bistå det tredje. Detta
försvarsförbund var en sådan hufvudsak, att det skulle äga
bestånd, äfven om flera konungar valdes (1438), att det
stipulerades i kalmarfördraget 1472 och att tanken därpå
fortlefde långt in på 1500-talet. Det blef dock härvid
nödigt att bereda några garantier mot ett godtyckligt krig.
Det bestämdes därför 1450, att konungen ej finge »slå
på krig» utan båda rikenas (Sveriges och Danmarks) sam¬
tycke; detsamma inrycktes i nyssnämnda fördrag i Kal¬
mar, och enligt recessen 1483? fick konungen ej börja krig
utan riksens råds samtycke i alla tre rikena.
Äfven i ett annat hänseende skulle de tre rikena bilda
som en enhet: den, som lades biltog i det ena, skulle också
vara det i de båda andra (1397—1483). Det var också
allt. Som biändamål, hvilket dock knappast ännu utom för
aristokratien hade någon betydelse, kunde angifvas fri sam¬
färdsel mellan rikena samt ömsesidig rätt att åtnjuta sin
egendom inom hvart och ett af dem (1439, 1472).
Unionskonun- De unionella institutionerna. Konungen var den egent¬
gen enda re lige representanten för enheten. Om sättet för hans val
presentant för
enheten.
! Det var därpå Kristiern I 1458 stödde sig i sin anklagelseakt mot
Karl Knutsson inför svenska rådet. Jfr dess dom Dipl. Christ. I, n. 76.
? Så för öfrigt redan i unionsprojektet 1436.
3 Bästa trycket af densamma numera hos Rydberg, Sv. Trakt.
III, s. 529, där dock paragrafnumrering saknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
