Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §15. Unionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 15. Unionerna. 95
Halmstads dagtingan 1450 betecknade ett nytt uppslag
i unionens historia. Fran den stunden hade den blifvit en
partisak för en del af de svenska stormännen, som i dess
återupprättande sågo det bästa sättet att främja sina in¬
tressen. Tack vare deras seger kunde en verklig förnyelse
af »den goda gamla bebindelsen> rikena emellan göras i
den korta urkunden 18/, 1457! efter Kristiern I:s val till
konung.
Efter slaget på Brunkeberg nöjde man sig med en rad
interimistiska öfverenskommelser, märkligast bland dem
traktaten i Kalmar ?/, 1472 och kapitulationen med Kri¬
stiern I i Ronneby 1476 (hans försäkran af d. 30 aug.
samma år), som dock ej ledde till något resultat. Men i
kalmarfördraget 17/, 1482 férnyades ater mellan svenska
och danska riksrådet den »eviga freden och bebindningen»
i Kalmar, att de tre rikena skulle vara under en herre och
konung till evig tid, men med anledning af norrmän¬
nens frånvaro skulle själfva valmötet längre fram hållas.
Därmed gick emellertid så, att på det utsatta mötet, i
Halmstad jan. 1483, prins Hans erkändes som konung af dan¬
skar och norrmän, medan svenskarne först i sept. samma år
anslöto sig därtill på de villkor, som innehéllos i Kalmar
recess. Det var den tredje kapitulationen mellan svenskarne
och en blifvande unionskonung, och det höll på att gå med
denna, som det gått med den närmast föregående af år
1476. En ny rad med möten följde, och först 1497 trädde
den i kraft igen, tack vare den inre tvedräkten i Sverige.
K. Hans’ férdrifvande 1501 ref saken upp pa nytt. Fragan
hade inträdt i sitt sista skede: endast med vapenmakt
kunde unionen återställas, och i Sverige följde nu en verk¬
lig kampregering, genomkorsad af ofruktbara unionsmöten
och stilleståndsfördrag eller traktater, tills slutligen striden
på Åsundens is, långfredagsslaget vid Uppsala, svenska
rådets hjälplöshet och en svensk ärkebiskops hat ännu en
gång återförenade de tre rikena. På hvad sätt man under
dessa 125 år sökte utveckla den unionella rätten, skall i
det följande visas.
’ Rydberg, Sv. Trakt. III, s. 263.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
