Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §53. Grundlagarna 1719—4/3 1772 - §54. Rikets ständer 1718—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1719 års
ständer.
442 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
ordningen för adeln och valordnmingarna för de ofrälse
stånden se längre fram $ 62.
Om försöken i öfrigt att förbättra regeringslagarna,
se § 57.
§ 54. Rikets ständer 1718—1772.
Litteratur: Riksdagsmannarätt till dess grund och beskaffen¬
het föreställd (1747). En Arlig Svensk (1756). Svea rikes styrelse
efter grundlagarne (1768). Geijer, Teckning af frihetstiden (1835).
N. Tengberg, Om kejs. Catharina II:s åsyftade stora nord. allians
(Ak. afh. 1863). Tengberg, Om frihetstiden (1867). Tengberg, K.
Gustaf III:s första regeringsår (1871). A. Fryxell, Berättelser ur
sv. historien XXX—XLVI. C. G. Malmström, Frihetstidens pol.
historia I—VI. C. G. Malmström, Om ämbetsmännens ställning
till riksdagen under frihetstiden (Sm. skrifter).
Ur de naturliga verksamhetsgrupperna inom nationen,
större och mindre jordbrukare, köpmän och handtverkare,
kyrkans och den andliga odlingens målsmän, hade rege¬
ringen till riksdagarna kallat ombud, närmast för stats¬
intressenas tillgodoseende, och sålunda ur de särskilda stån¬
den utbildat rikets ständer. Den låga ståndpunkten i
ekonomiskt och andligt hänseende inom det svenska sam¬
bället gjorde från början af nyare tiden konungamakten
länge till medelpunkt och ledare för hela den inre och
ytire utvecklingen; också kom den att ofta göra statsin¬
tresset hänsynslöst gällande. En opposition däremot hade
tidigt framträdt inom det högst utvecklade af stånden eller
adeln. Rådsaristokratien hade redan vid 1500-talets slut
börjat häfda de enskilda intressena mot vasakonungadömet
på ett sätt, som delvis åtminstone var berättigadt. Sexton¬
hundratalets ständer öfvertogo denna opposition som ett
arf och fortsatte den, tills inbördes söndring dem emellan
åt konungen såsom skiljedomare gaf oinskränkt makt.
men 1600-talets konungadöme hade fallit med Karl XII.
Riksfäderna af 1719 upptogo då och gjorde till sina alla
yrkanden på ständers rätt, som under det gångna århund¬
radet tid efter annan försports. Anspråken från 1634 och
1644, närmast framsprungna ur råds- och adelskretsar,
delvis ock från 1650 gjorde de tre högre stånden samfäldt
gällande och bragte dem till seger. Grundsatsen i 1634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
