Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §54. Rikets ständer 1718—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 54. Rikets ständer. 443
irs RF. om konungens höghet, rådets myndighet och stdn¬
dernas frihet upptogs ater och skulle blifva det nya stats¬
skickets ledande princip, men ordningen var nu kommen
till ständernas frihet att sättas i främsta rummet.
Det var onekligen på rikets ständer, som Sveriges
räddning berott efter Karl XII:s död. Det var på samma
ständer det berodde att grundlägga ett nytt statsskick och
utfinna garantier mot konungamaktens missbruk, att skydda
friheten mot återfall i träldom. Ingen fanns, som i detta
hänseende "kunde lägga något hinder i vägen för deras
verksamhet. På alla upptänkliga sätt sökte de också värja
den nyvunna friheten, och när de 1723 lagt sista hand vid
riksdagsordningen, tyckte de sig kunna med skäl säga, att
deras verk var ganska godt. Men frihetens söta vin hade
stigit dem åt hufvudet, och äfven sedan den politiska hori¬
sonten börjat mörkna, var det många, som fortfarande sågo
allt i rosenskimret från riksfädernas första tider. De be¬
härskades af samma naiva tro på frihetens allmakt att
lyckliggöra och förädla, som längre fram utmärkte upp¬
lysningens människovänliga representanter och skaparne
af 1791 års konstitution, samma naiva tro på dygden hos
alla medborgare, blott de voro fria; det fanns endast en,
som var misstänkt, nämligen konungen, men enligt teorien
måste äfven han vara dygdig. Man blundade för den san¬
ning, en varnande stämma längre fram uttalade: »man
måste betrakta människan som hon är, icke som man fa¬
fängt önskar, att hon borde vara».
Det var på flera sätt, som man hade försökt att be¬
trygga ständernas makt. De voro vdljande gent emot
konungahuset. De voro maktägande att göra sådana be¬
slut om sig och riket, som de pröfvade tjänliga till det
allmänna bästa samt sin egen säll- och trygghet (KF-.).
De voro skattebeviljande och utgiftbestämmande. De voro
redofordrande i förhållande till alla ämbetsmän från och
med deras egna fullmäktige, rikets råd, och hos dem hade
man att besvira sig i mal, som ej annorstädes stode att
rättas (RO.). De hade rätt att efterfråga, om någon (i
befordringsfrågor) lidit men (RF.). Maktägande var det
Maktägande
ständer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
