Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furst Dolgoruki, som genom att ej skona sig själf ville uppmuntra
sitt manskap. Med uppknäppt uniformsrock, kikare i ena handen,
värjan i den andra och en tobakspipa mellan tänderna ledde han
anfallet utan att bekymra sig om det täta kulregnet. Denna
utmanande djärfhet fick dock ett sorgligt slut, då den unge,
oförvägne krigaren plötsligt träffades af en kula i lifvet. Till sina
landsmäns uppriktiga sorg dignade han död ned från hästryggen.
Emellertid hade fienden framfört allt flera kanoner till den
motsatta stranden och uppställt några af dem på Lapinniemi udde,
hvarifrån de slungade eld och död mot Fredriksdal och Linna.
Ryssarna hade inalles 22 kanoner, hvaremot Sandels förfogade
öfver endast 10. Från byggnaderna å Linna gård uppsteg nu en svart,
tjock rök; de hade fattat eld och stodo snart omhvärfda af lågor.
Det säges att Sandels, då striden utbröt, lugnt suttit vid sitt
middagsbord i Fredriksdal, och att han först när kanondundret
tilltog i styrka lämnade måltiden och jämte sina adjutanter red
upp på kullen, därifrån han genom sitt synglas iakttog striden.
Med framskjuten öfverläpp, såsom han hade för vana, stannade
han sin hvita häst midt i kulregnet och följde lugnt, ehuru med
bister uppsyn, ryssarnas rörelser. Då han slutligen varseblef att
fienden, till ett antal af omkring tusen man, under fältmusik och
hurrarop stormade upp för höjden, fann han ögonblicket för
energisk handling vara inne och gaf befallning om att möta dem med
en konter-attack.
General Alexejeff, som här förde befälet, hade observerat att
en af våra kanoner tystnat, hvarför han ansåg, att stormning med
fördel kunde företagas. Hans manskap ryckte då fram i täta,
slutna led. En del soldater hade redan kastat sig ned i vallgrafven
och sökte klättra upp för bröstvärnet, och de mest oförvägna hade
(hunnit så långt, att de redan höllo på att intränga genom
styckegluggarna, då i detsamma öfverste Fahlander, majorerna Duncker,
Malm och Grotenfelt samt öfverstelöjtnant Conradi i spetsen för
hvar sin flock sågos kasta sig emot fienden. Tillsammans voro
de ej mer än 600 man. Först användes blanka vapen och
därefter skott. »Hvad som ej stupade för bajonetten», berättar
Montgomery, som själf var med, »eller nedgjordes af batteriernas
drufhagel, fann sin graf i strömmen, då de flyende, i hopad oordning,
skulle tränga sig öfver bron, där styckeskott och handgevärseld
gjorde en blodig efterskörd. 2 officerare, 2 underofficerare och
70 man blefvo dessutom tagna till fånga.»
Det var här den tappre löjtnant Zidén föll dödligt sårad och
vid hans sida många afhans vasagossar. Äfven fänriken vid
Västerbottens regementes lifbataljon Stenberg stupade under denna strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
