Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16 Kapitlet. Sommarfälttåget i norra Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kärpenkoff hade på den genom skogen ledande vägen till
Hörnhammar tillbakakastat fältvakten och trängde nu på v. Essen.
På höjden bortom bron stodo några svenska kanoner,
slungande sina mördande projektiler öfver ån mot fiendens kolonner.
Officerarnes höga kommandoord, kulornas hvinande och
kanonernas bedöfvande dån uppfyllde luften. Fåfängt försökte fienden
komma öfver den smala ån, de kastades alltjämt tillbaka. Men
slutligen anlände bud från Essen, att han ej längre kunde hålla
stånd på vänstra flygeln, där fienden med öfverlägsna krafter
ryckte fram. För att ej blifva kringränd, måste Sandels nu draga
sig tillbaka och gaf befallning om allmänt uppbrott. Gyldenstolpe,
som med sällspord kallblodighet försvarat vadställena, erhöll order
att begynna återtåget, hvarvid Duncker skulle bilda eftertruppen
och sålunda stanna till sist.
Snart nog hade alla dragit sig undan, förutom Duncker,
som fortfarande stod kvar med sina savolaksare. Det blef äfven
för honom tid att draga sig tillbaka, men han tycktes ej märka
det. En af hans officerare, löjtnant v. Gertten, gjorde honom
uppmärksam på att österbottningarna redan aflägsnat sig samt
frågade om han ej ansåge det vara tid att begynna återtåget.
»Jag retirerar ej utan order, — emedan jag är rädd!» svarade
Duncker och förblef där han stod.
Inom kort anlände löjtnant Wallgren med befallning från
Edelstam, att Duncker ej finge uppehålla sig för länge, ty
österbottningarna voro redan borta, och fara förelåg att i nästa
ögonblick blifva kringränd.
»Om österbottningarna vika i strid, gör jag och savolaksarna
det aldrig!» erhöll Wallgren till svar.
Slutligen sände äfven Sandels sin adjutant, den unge
Montgomery, till Duncker för att förmå denne att lämna sin farliga
ställning. Duncker var då redan i det närmaste omringad af
fienden. »Huru Montgomery kom fram till Duncker oskadd,»
yttrar ett ögonvittne, »förstår jag icke, ty den plan han passerade,
besköts från tre sidor.» Emellertid emottogs Montgomery af
Duncker endast med förebråelser och snäsiga ord. I halfmörkret
och den täta krutröken höll adjutanten på att rida omkull
befälhafvaren. »Huru kan ni, en yngling,» sade Duncker, »tilltro er
veta bättre än en gammal man, — nog vet jag när ställningen bör
lämnas.» Montgomery red då tillbaka, hvarvid hans syrtut
genomborrades af flera kulor och hästen sårades i halsen och ena benet.
Det hade nu lyckats Karpenkoff att i halfmörkret bana sig
fram till det ställe, där Duncker stod, och från alla sidor omringa
hans lilla skara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
