Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Stockholmslif (februari 1839 - april 1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig, att arbetet borde göras. Jag beräknade mycken fördel,
ty utom guldmedaljen syntes mig en af Svenska akademien
med dess högsta pris belönad, vetenskaplig afhandling böra
gälla lika mycket som en disputation i Upsala med högsta
betyget. Jag hade ju haft till granskare och domare både
Geijer och Hans Järta; de månde väl förstå, hvad de gjorde.
Skriften var en afhandling om de orsaker, som under konung
Carl XI föranledde statsskickets förändring.
——————————
Min karaktersutveckling fortgick. Jag lärde mig mycket
af den kännedom jag erhöll om händelser och förhållanden,
hvilka grannlagenheten förbjuder mig att närmare omtala. Det
lärde jag mig, huru det går till att skicka sig rätt, när olika
pligter synas, såsom stodo de i strid med hvarandra. Jag fick
bekräftelse på hvad jag från min barndom visste, att magten,
som gör viljan stark, är den sedliga och religiösa öfvertygelsens
säkerhet, som föder samvetets frid och höjer tanken och
hjertat högt öfver verldens ytliga ting.
En slutsats blef, att menniskorna, när de bära sig dumt
och illa åt, just icke hafva något att ursäkta sig med. Man
skall tukta sig sjelf, icke blott sina verkligt onda böjelser,
men äfven hålla ordning på sina bättre känslor och tankar,
så att der blifver jemvigt, ingenting får gälla för mycket,
men hvar och en sak får gälla jemt och rätt, hvad den kan
och bör. För att så kunna göra fordras, att man icke sjunker
ned i själens lättja, men verkligen brukar sitt förstånd.
Felet hos menniskor är mången gång, icke att de äro så fasligt
elaka, men att de äro andligen lata.
En dygd eller en sedlig pligt, som väl icke förut var mig
alldeles obekant, men som just under denna tid framstod för
min föreställning såsom väsentligen bestämmande för den
menskliga karakterens verkliga värde, var saktmodet, ödmjukheten,
anspråkslösheten. Jag har sökt i mitt inre lif inpregla
den föresatsen, att man skall gå sin väg saktmodigt fram, ej
göra buller och väsen, om det undvikas kan, och veta, att om
det man gör i verlden skimrar och lyser och väl äfven innehåller
någoting nyttigt, så är detta likväl ganska svagt, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
