Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt lif såsom akademisk adjunkt 1850 - 1856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 KONFLIKT MED ClíUtfKNSTOLPE.
liga mottagande, vi hade rönt i Christiania, och talet blef så-
ledes hållet i en mycket norskvänlig anda. Detta tal blef
tryckt i någon tidning och kom till Crusenstolpes kunskap.
Han, som alltid var bitter och hätsk mot Norge, blef uppbragt
till yttersta grad och utgöt sin vrede i ett häfte af »Ställ-
ningar och Förhållanden». Jag blef helt häpen att finna mig
upptagen till offentlig betraktelse af en sådan stormägtig herre,
som Crusenstolpe var. En lycka för mig var, att den ondsinte
mannen lät sig så hänföras af sin vrede, att kritiken icke blef
en kritik af sak och innehåll, men ett ordflöde af plumpt ovett
öfver mig, som hade vågat berömma norrmännen. Sådant är
åtminstone det intryck, som har qvarstannat hos mig; sjelfva
den ovettiga skriften har jag aldrig återläst. Händelsen gjorde
på mig ett »pikant» intryck. Särdeles ledsen blef jag icke, ty
jag förestälde mig, att förståndigt folk ej skulle lyssna till ett
tal i sådan ton, som Crusenstolpe denna gången anslog. Jag
kallade det en lycka för mig, att tonen var sådan, ty en sträng
kritik tappar sin kraft, när hon lemnar saken å sido och slår
öfver i ovett mot personen. I sjelfva saken kunde mycket
varit att säga, som jag nu sade mig sjelf. Ty jag följde den
regeln, som jag allvarligt rekommenderar hos hvar och en,
som får ovett, att eftersinna, om ovettet är alldeles oförtjent.
Lefve sjelfkritiken! Jag kom nu till den slutsats, att det arga
ovettet verkligen var oförtjent, men att jag hade låtit mig af
min känsla hänföras för långt. Der funnos ì mitt tal ord och
meningar, som jag numera ej skulle vilja uttala. Talet har
jag bränt upp.
Detta var i början af året. Frampå sommaren gaí jag
mig ut på en liten restur till Dalarne, men denna resa var
icke sådan, som skulle kunna kallas en rundresa; hon angick
blott en liten del af Dalarne. Der hade nu en för mig sorg-
lig förändring inträffat. Min gamle, vördnadsvärde barndoms-
lärare och vän Stenman var nu död, och hans son, min äldste
barndomsvän, var bortílyttad från Rättvik och bodde nu vid
Stjernsunds bruk i Husby socken, nära gränsen af Gestrikland.
Han hade der fått fast anställning såsom brukspredikant. Hos
honom ville jag göra ett besök i hans nya bostad och lika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
