Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Mitt lif såsom professor i Lund 1856 - 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRÄDESTALET I VITTERHETSAKADEMIEN. 531
Derföre kommo der också att i inledningen stå några fraser
om min egen ovärdighet. Jag brukar eljest icke bära sådant
tal på tungan, ty att mycket tala om sig sjelf är otillbörligt,
ehvad det är skryt eller blygsamhetsutgjutelser. Gör man
det, som dumt och dåligt är, så bli iver felet icke bättradt
med ursäkter för det, som icke ursäktas kan. Men denna
gången kände jag så djupt bristfälligheten i mitt eget verk,
att det blef mig ett verkligt behof att få göra min bekännelse.
l sammanhang med dessa mina tankar skref jag i dag-
boken följande: Den 28 november. »Eget beröm luktar illa,
men eget ovett luktar ej bättre. Det finnes ett slag af eget
beröm, som ofta förekommer, likasom det skulle vara lofgifvet.
Det är, då menniskorna tala om sin goda vilja, hvarmed bru-
kar följa åtskilligt tal, som skall föreställa blygsamhet, om
huru klen förmågan är. Man borde skämmas att ljuga så
plumpt. Är menniskans vilja god? Åh nej! Hos hederligt
folk är viljan icke fasligt ond, men hon är svag i det goda,
så att hon derigenom blifver íorskämd och dålig, ty den s. k.
goda viljan är en pultron mot frestelserna. Verkliga förhål-
landet är, att Gud icke har så illa utrustat sina skapade va-
relser, att de icke hafva förmåga till åtskilligt godt, om blott
de allvarligt vilja göra sin pligt.»
Jag fortfar a*tt bläddra i min dagbok och finner der föl-
jande utgjutelser med anledning aí ett för mina ögon stående
exempel: »Om en 17-18 års pojke gör ett snedsprång, så
är sådant begripligt, ehuru det är illa och ej bör lernnas
ostraffadt. Men om en några och trettio års gammal karl,
som verkligen har bättre vett, tappar bort vettet och löper
på spelhus och dobblar bort penningar, sina egna och andras,
och en dyrbar tid derjemte och gör detta, fastän han är öfver-
tygad, att sådant är orätt, då säger jag, att han är en karak-
terslös menniska. Vid några och trettio års ålder bör man
väl hafva ett stycke karakter, ifall man någonsin skall få
någon. Detta, att hafva goda grundsatser, men icke följa dem,
tänka klokt och handla dumt, tala vackra ord och göra fula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
