Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herrlig vifa från Vermland, der allt fammanftämmer för
att i fullafte frifkhet prifa kärlekens, den trofafta, inner-’
liga kärlekens, förmåga att lyckliggöra ett
mennifko-hjerta. Det är den genom Signe Hebbes förträffliga
föredrag allbekanta: »Fjorton är, va’ ja’ i Filpefta», der
dock åtfkilliga uttryck, trots vifans folkton, kunde ingifva
mifstanken om en författare ur andra leder än folkets.
Vi behöfva ej för flertalet af vära läfare påpeka allt det
lärklika jubel, fom uttalar fig i deffa lifliga toner med
fm drill till omqväde: det är hela faligheten af en
be-fvarad och lycklig älfkog fom tagit geftalt i dem.
Kärlekens längtan efter ett genfvqr hos den älfkade
uttalar fig i flera dikter af högt värde, bland hvilka vi
färfkildt påminna om den för fin Iköna ton mångljungna
Dalvifan, hvars rätta lydelfe vi här efter en uppteckning
från Skattungbyn vilja meddela:
Kriftallen den fina
Som folen månd’ (kina, ,
Som (tjernorna blanka i ikyn.
Jag vet af en flicka,
Rätt ärlig och kärlig,
Uti denna har byn.
Ack, om vi kom’ till älfkogs, blomma!
Om du vore vännen min
Och ailrakäreflan min!
För röda, röda rofor, förgyllande gullflcrin.
Vära läfare behagade märka, att genom denna läsning
mycket oklart i de vanliga orden förfvinner, och dikten
får fålunda äfven i dem en hållning, fom den länge haft
endaft genom det vackra fångvifet.
Men glädjen är flyktig, och den lyckliga kärleken
tyftlåten i norden. Viforna om en fäll förening äro
derfor ganlka få mot dem, i hvilka fkilsmeffan från den
älfkade eller klagan öfver otrohet och falfkhet funnit ett
uttryck. Någon gång kan det väl äfven hända, att deffa
känflor halft ironifkt, bittert utgjuta fig, fåfom i
Gotlands-vifan: »Tänker du att jag förlorader är», der den
för-fmådde friaren yttrar fitt förakt för den fordom älfkade,
men på ett fått, fom bäft vifar hur tanken på henne
ännu bryr hans finne, eller i följande Helfinglandsvifa:
Hej hoppfan! Galanta flickor ä’ vi:
Fäftemannen for te Gefle.
Men om han inte mera kommer åter,
Ta mej katten ja’ honom gråter!
i hvilken ordens öfvermod ej kan dölja faknaden i hjer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
