Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
7
"Huru! utropade damen öfverraskad. Lucchesarne äro icke mindre stolta öfver sin Orbiciani
än öfver målaren Bonaventura Berlinghieri, byggmästaren Matteo Civitali och det stora guldkorset,
som de tagit från pisanerna."
"Låt mig då tala, barn," sade Malatesta otålig. Jag känner icke din skald och har icke heller
någon lust att göra hans bekantskap; men han har rätt att säga, att underverken aldrig upphöra i
Rom. Förr var det helgon som gjorde undren här; nu för tiden är det — och endast det är redan
underbart — en målare, som utför miraklen.
"Ni talar om Rafael, fader," utropade Aldruda, i det hon fixerade fadren med gnistrande ögon.
"Jag tar i detta fall till mönster alla Romare och särskildt kardinal Sinibaldo Ismeducci,
hvilken började och slutade sitt samtal med mig med ordet Rafael."
Aldruda tycktes förlora sin otvungna min; hon vände sig till fönstret och blickade på
husraderna.
Kringväfda af guldskimmer, antogo hennes sköna hufvud och smidiga gestalt en idealisk,
eterisk karakter. Aldruda di Malatesta var vid pass 24 år gammal, men såg mycket yngre ut i
följd af sina visserligen proportionerligt afrundade men ändå smånätta former. Som en fé bredvid
en bister jätte, så tog sig Aldruda ut bredvid sin far. Hennes hufvud var af en förvånande skönhet
och bar den äkta romerska prägelu: smal hög nästan lodrät panna, kort böjd näsa jämte det starkt,
ja nästan manligt utvecklade partiet kring munnen och hakan. Hyn var af pärllik klarhet, med en
fin skiftning af rosenfärg på kinderna. Huru uttrycksfulla voro icke de stora lifliga svarta ögonen!
Och ändå måste blicken i tjusningsmagt vika för de gracer, som i ständig växling lekte
omkring munnen. Sjelfkänsla, högt utvecklad själsstyrka uppenbarade sig i det sköna ansigtet, hvars
uttrycksfullhet emellertid gaf det en karakter af någonting oroligt, rastlöst, otillfredsstäldt och
otillfredsställande.
"Har min högvördigste gudfar varit här?" frågade Aldruda halfhögt. "Jag hade önskat att
få hans välsignelse."
"Hans helighets statsminister är ingen biktfar; sådana fins det nog många ändå i Rom.
Och hvad nytt skulle kardinalen kunnat säga dig?"
Aldruda teg.
"Det han I redan fullkomligt uppgjort bakom min rygg," fortfor Malatesta. "Min kärlek
till dig skulle vara blott några gran mindre än den är, och då, Signora, skulle jag i nödfall med
mitt svärd göra ett stort streck i er fantastiska räkning och icke låta vilseleda mig i mitt beslut af
någon påfve. Men du är mitt enda barn och den sista af de äkta Malatesterna — kom Druda!"
Aldruda föll till sin faders fötter, och han lade handen välsignande på hennes tunga svarta
hårflätor.
"Låt icke förvilla dig, barn," sade guvernören. "Bedöm icke målaren, hvilken du aldrig sett
eller talat med, efter det intryck, som hans taflor göra på dig. Jag har sett hans teckningar,
hvilka Ismeducci sände dig, äfven de bägge madonnabilderna. Utan tvifvel är Rafael en stor konstnär;
men huruvida han förstode konsten att göra dig lycklig, när du blefve hans maka och när han finge
en Malatestas namn och vapen—det, min Aldruda, är en annan fråga."
Aldruda vände sig till en ungefär 2 spann hög tafla, som hängde mellan två friska
lagerqvistar på den med gyllenläderstapeter betäckta väggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
