Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
15
till midjan nedsvallande skägget var Rafaels älsklingselev, hans vän i ordets fulla bemärkelse,
Giulio Romano.
Påfven beträdde en matta, som sträckte sig ända till den stora trappan i Casa Malatesta —
en praktfull väfnad från Arras. Leo X var af medelmåttig längd, men som han var ganska
korpulent , såg han ut nästan som en liten figur. Han bar den mindre "abito" (habiten) och en liten mössa
af svart siden, hvilken icke dolde hans väldiga panna. Hans ögon blixtrade som en ynglings, och
uppenbarligen behöfde han icke Galeotto Malatestas kraftiga stöd, hvilken förekom i spansk drägt och
ledde påfven uppför trappan,
På tröskeln till stora salen, som redan var fylld af gäster, mottog Aldruda kyrkofursten.
Hennes anblick var bokstafligen bländande: de svarta lockarne föllo upplösta ned öfver de bländhvita
axlarne; en rob af silfverbrokad omslöt hennes nätta figur. Vid skenet af vaxljusen tycktes Aldruda
vara liksom bepansrad med silfverfjäll, en fé ur hafsdjupets palats.
Kardinal Sinibaldo presenterade sin sköna guddotter för påfven, som med en verldsmans
småleende meddelade henne välsignelsen. Leo påminde nästan om en galant riddare, då han
presenterade några prelater för fröken Malatesta och sedan lifligt vände sig om, gifvande en vink åt
Rafael och hans följeslagare. Han utsträckte sin sköna snöhvita hand och räckte den åt målaren.
"Malatasta", sade påfven, "jag ber dig, säg din dotter, att jag här för med mig min
synner-lige gunstling, hvars rykte är lika stort som hans anspråkslöshet. Lika så litet som namnet på
någon af de själaherdar, hvilka suttit på S:t Petri stol, kan utplånas, lika litet skall målaren Rafaels
namn gå under, icke ens i de aflägsnaste tider. Här står Rafael, och jag tackar den nådige Guden,
att han i främsta rummet är Roms och Italiens Rafael."
Ismeducci hade ängsligt dragit sig tillbaka. Han tycktes göra observationer på den unge
målarens ansigte. Rafaels ögon hade ett tankfullt, nästan svårmodigt uttryck; det låg någonting
förklaradt i denna milda och ändå orubbligt fasta, forskande blick. Men i sitt hjärta tycktes han
vara glad, ja nästan i ett slags hög stämning. Ingen dyster skugga fördunklade hans öppna,
intagande småleende; — han visste säkert icke, att Fornarina var försvunnen från Villa Frangipani
d’Astura. Han betraktade grefvinnan Aldruda ganska uppmärksamt, men det såg ut, som om han
studerade de sällsamma ljusskiftningar, i hvilka den nya Åmfitrite strålade, och hans leend9 röjde
måhända förvåning öfver den djärfhet, hvarmed damen hade vågat att bringa sina axlars och sin
barms visserligen högst delikata färg tätt bredvid blänkande silfver.
Som Rafael var den förnämste af de lekmän, som hörde till påfvens svit, och då de
militäriska prelaterna icke fingo föra någon dam, så var det han, som fick den äran att vid runden
genom salen leda dottern i huset vid armen. Aldruda gick bredvid Rafael, som om hon hade
fram-ledt en fånge i triumf. Målaren var enstafvig och tycktes egna sin uppmärksamhet åt
familje-porträtterna, hvilka mellan vapensköldarna och vägglamporna dystert nedblickade på festen. Huru
inånga sköna, trånfulla och afundsamma ögon riktades icke på Aldruda, och huru många af Roms
damer tillhviskade icke nu hvarandra ett namn, som innebar ett tvifvel på Anconesiskans seger:
Fornarina!
Påfven intog sin plats och öfverblickade det rikt belastade och med dyrbara kärl smyckade
bordet. Malatasta sammanträffade med sin dotter rakt framför Leos stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
