Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandoperationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
41
"En smula grymhet är spanska modet," sade Moritz, "då den spanske kardinallegaten bad för
Oldenbarnevelt!" svarade Agatha muntert. "Jag försäkrar er, att ni skall bli nöjd och Mynheer
Slyker likaledes." "Låt oss strax lägga hand vid verket!"
"Vid hvilket verk?" klingade en mjuk röst tätt bakom de sammansvurna.
Det var Elisabeth Lemvenbroek, i sanning retande nog, för att förvrida hufvudena på ett
dussin af de hedervärdaste gamla rådmän. Hon lyssnade med halft allvar på berättelsen om herr
Slykers besök, men ehuru hela hans vanvettiga älskogsraseri blottades för henne, ogillade hon dock
det tillämnade straffet på den gamle.
"Jag förbjuder er," sade hon ifrigt, "att förgripa er på människan, låt honom gå med sin
vurm; ty han är för sin öfverspändhets skull mera att beklaga än att fördömma."
Hendrik knotade, och Agatha skakade på hufvudet, då Elizabeth gick.
"Ska’ vi ändå?" frågade ynglingen.
"Säkert! Hvem bryr sig om nådig frun? Hon har nog medlidande med gubben, elärför att
han finner henne skön ... Godt, Mynheer Slyker, jag vill slå vad, att ni inte så snart åter skall
lyckliggöra någon med edra hyllningar, för att tillnarra er en skön dams medlidande! — Baron
Hendrik, låt Pieter och Dirk och Jan komma; vi gå genast åstad, för att utföra vår plan. Men
laga, att karlarne taga med sig ordentliga käppar .. .
"Men slå honom få de väl ändå inte!" inföll Hendrik hastigt.
"Foga måste han sig, foga sig, och då bli påkarna goda att ha."
De tre drabanterna visade sig med sina knölpåkar. Jan, kocken, var en ung karl med en tjock
pälsmössa på .hufvudet; Dirk var jägaren med ett väderbitet ansigte, och Pieter, med apostla-skägg och
grått hufvud, var den gamle kusken. De sågo mycket tilltagsna ut; Agatha gick förut, och Hendrik följde
efter med tjänsteandarne. Tåget gick först till rådmannens hus. Vi hafva redan sett Agatha anlända.
"Följ mig, Mynheer!" sade den gamla med sibyllelik korthet.
"Jag får alltså — se Elizabeth," framstammade den öfverraskade gubben.
"Följ mig bara! Men gör er något oigenkännelig. Lägg af er ämbetsmantel och gå med i
tröja; ert uppträdande kunde annars väcka misstankar."
"Det är sant!" mumlade Slyker och aftog hastigt det öfverflödiga plagget, satte på sig en
mössa, tog sin käpp i handen i anseende till en podagersjuk tå och linkade efter den gamla amman.
De öfriga följde på något afstånd.
Agatha marscherade raskt på och fördjupade sig i aflägsna stadsdelar.
"Grå bara på!" ropade hon, när Slyker betänksamt ville stanna. Och han gick åter. Vid
ett lågt hus stannade hon och bad honom stiga in. Hon tittade ut ur dörren efter de andra, och
snart trängdes äfven Hendrik och tjänarne i den trånga förstugan. Slyker hade krupit in i ett
hörn. Husets egare, en stor vacker karl med illparigt utseende, visade sig med en vaxstapel i
handen och bad gästerna träda närmare.
"Allons! Mynheer!" ropade Agatha och Hendrik, under det tjänarne lyfte upp de långa
påkarne. "In i stugan!"
Den arme Slyker måste fram och gick, halft anande sitt öde, med en orolig blick på sina
fienders här in i rummet. Den store, skäggige herrn satte mycket höfligt fram en stol.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
