Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Revel & Komp. har tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det svaga dagsljuset, sågo Mikael och jag till vår stora förvåning, att
det var skurken Burke.
»Vid alla makter!» ropade Mikael. »Jag tyckte väl, att jag
kände igen rösten. Det är den skurken Burke, som skar af båtrepet,
när Jack var på det sjunkande fartyget.»
Medan han talade, rusade han fram, och jag var strax efter
honom; men Burke, som naturligtvis icke hört något om vår
räddning och synbarligen inbillade sig, att vi voro ett par spöken, som
ville åt honom, satte händerna för ansiktet och vände sig med ett
vildt rop om för att fly.
Men Mikael kastade sig öfver honom, och Burke, som genast
märkte, att han var af kött och blod, måttade ett våldsamt slag
mot hans hufvud, och efter att sålunda ha gjort sig fri rusade han
rakt i armarna på mig, när han sökte komma undan, men jag klämde
fast honom och höll honom som i ett skrufstäd.
»Håll dig stilla, din skurk», mumlade jag. »Om du försöker
röra dig, knackar jag sönder hufvudet på dig.»
Och nu blef ett allmänt skrik och bråk, hvarvid man tydligt
urskilde ropen: »Häng honom!» Men när majoren såg, hvilken
vändning saken tog, hvisslade han i sin pipa, hvarvid flera af
vakterna kommo ditspringande.
Då Burke sålunda märkte, i hvilket svårt dilemma han var,
gjorde han en förtviflad ansträngning att frigöra sig och lyckades
delvis. Under striden kom hans hand i beröring med slidan till min
knif, som var det enda vapen jag hade på mig; plötsligt tog han
om skaftet och drog ut knifven ur mitt bälte för att stöta den i mitt
bröst. Men han hade gjort upp räkningen utan värden, ty han tog
för långt ned, och när hans fingrar slöto sig om knifven, skar det
skarpa bladet, som var hvasst som en rakknif, honom i fingrarna ända
in till benet.
Med ett tjut af smärta släppte han knifven, men då jag
instinktmässigt drog mig tillbaka för det blixtrande stålet, slet han sig ur
mitt famntag, och slående till höger och vänster om sig, banade han
sig väg genom de församlade guldgräfvarna och försvann likt en hare
i busksnåren.
Mer än en revolver afsköts efter honom, men det tilltagande
mörkret skyddade honom, och till majorens stora sorg lyckades han
komma undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
