Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJORTONDE KAPITLET. I spindelns nät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit tråkigt, om vi inte träffat Daisy och er, ehuru jag tror, att vi
råkas i Sidney inom kort.»
Just då hördes tunga fotsteg i förstugan.
»Nu blir det storm», hviskade Mikael till mig. »Det är
Mackenzie.»
Det blef mer än storm. Mackenzie brukade lämna boden i
Frasers vård om kvällarna, och så snart han kom in i rummet, föllo hans
ögon på den stora guldhögen.
Han stannade helt tvärt, blodet rusade upp i ansiktet på honom,
och sedan blef han blek som ett lik. »Hvad är det?» flämtade han.
»Hur har det kommit hit?»
»Det är guld», skrek fru Soames. »Det är gossarnes. De ha
tagit hit det, för att vi skulle få se det.»
Mackenzie gick långsamt fram till bordet, som om han gått i
sömnen och höll blicken frånvarande riktad på guldhögen. Han
sträckte försiktigt fram handen, som om han var rädd för att den gula
metallen skulle bränna honom, och tog upp en af guldklimparna.
Beröringen återförde honom till medvetande, han slungade bort
guldbiten med en häftig rörelse och utbrast med hes röst:
»Hur våga ni? Hur våga ni föra det där fördömda guldet till
mitt hus? Tag bort det! Tag bort det! Jag vill inte ha det här. Tag
bort det!»
Han måttade med handen, som om han tänkte sopa guldet i
golfvet, men fru Soames grep tag om hans arm.
»Ni skall väl inte mista förståndet för det här», sade hon. »Ni
kan väl inte köra ut gossarne nu på kvällen. Du milde, så upprörd
han är!»
Men Mackenzie lät icke så lätt lugna sig. I fulla fem
minuter rasade han som en galning och sade, att han hvarken skulle
låta oss eller vårt guld stanna i hans hus öfver natten. Slutligen var
han alldeles utmattad, och då sade Ben:
»Bäste herr Mackenzie, vi hade ingen aning om, att ni skulle
ta det på detta sätt, eljest hade vi nog inte kommit. Vi trodde, att
det skulle roa er att se en sådan syn, och ansågo, att det skulle bli
mindre bråk, om vi förde guldet hit än annorstädes. När vi nu äro
här, kan ni så gärna låta oss stanna. Vi skola föra guldet till
Bathurst i morgon.»
»Jag är inte angelägen om att få halsen afskuren för er skull»,
sade Mackenzie otåligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
