Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJORTONDE KAPITLET. I spindelns nät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Prat», utbrast Ben. »Det finns inte en själ utom oss, som
vet, att guldet är i Booroowong. Jag skall säga er en sak», tillade
han, »om ni låter oss stanna här i natt, skall en af oss gå till lägret
och hämta polisvakt.»
Mackenzies min ljusnade.
»Ja, är det så, kunna ni stanna», sade han och steg upp samt
lämnade rummet i sällskap med sin hustru.
Vi sågo på hvarandra och skrattade, men fru Soames anmärkte:
»Jag undrar inte på, att han var litet orolig. Det är inte litet
ansvar, ni lägga på honom.»
»Vi begära ju inte, att han skall ta vård om guldet», sade Ben.
»Det kunna vi göra själfva. Men jag medger, att vi borde ha frågat
honom, innan vi förde hit det. Och jag försäkrar, att jag trodde,
det skulle roa honom att få se det.»
»Jag skall gå ned till lägret, Ben», sade jag. »Jag känner
majoren bättre än ni och kan förklara saken för honom.»
»Det var bra», sade Ben. »Gå ni, och ju förr det sker, desto
bättre är det i Mackenzies tycke.»
»Jag vill följa med dig, Jack», sade Daisy.
»Nej, stanna du hos mig», sade fru Soames.
»Men jag har knappt sett Jack, sedan vi kommo hit», invände
Daisy, »och vi resa ju igen i morgon. Låt mig gå!»
»Det är månljust och knappa tre mil», sade jag. »Jag skall ta
hand om henne, och så kan hon få rida tillbaka och sitta framför
en af polismännen.»
Fru Soames gaf slutligen efter, och medan de andra höllo på
att lägga guldet tillbaka i påsarna, lämnade vi huset.
Daisy var förtjust att vara ute på egen hand och pratade
oupphörligt om hvad hon skulle köpa för sina pengar, när hon väl kom
till Sidney. Då och då sprang hon ifrån mig, kilade förut och gömde
sig bakom något träd, från hvilket hon rusade fram med ett rop,
hvarvid jag naturligtvis låtsade bli mycket förvånad.
Vi hade kommit ungefär en mil hemifrån, när hon hoppade i
väg åt vänster och snart var ur sikte. Då jag antog, att hon skulle
återupprepa sina föregående små upptåg, fortsatte jag vägen framåt,
men när jag gått nära hundra steg och ännu icke sett till henne,
började jag tro, att hon tappat bort mig, hvarför jag lutade mig
mot ett träd och inväntade henne.
När jag stod där, fick jag höra fotsteg på andra sidan trädet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
