Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en hastighet, som var sex gånger större än deras, så att
utsikten att komma först var något litet till min förmån. Dock voro mina
krafter nästan uttömda, när jag slutligen såg byggningen vid
Booroowong ligga som en svart massa framför mig, hundrafemtio steg
till vänster.
Och nu kom det värsta. Så länge jag sprungit bland träden,
var allt godt och bra, men kring byggningen var en öppen plan, och
jag visste, att i samma ögonblick jag lämnade mitt skydd måste
mina fiender lägga märke till mig, ty trots mitt snabba lopp hade
jag icke vunnit mycket på röfvarne, hvilka jag nu tydligt såg, då de
smögo på linje från buske till buske på norra sidan med tydlig afsikt
att omringa huset.
De voro åtminstone två hundra steg ifrån byggningen och jag
ungefär hundrafemtio. Min utsikt att osedd nå dörren var nu borta,
men med ett tyst: »Gud hjälpe oss!» skyndade jag med vindens
hastighet öfver planen.
Jag hade icke hunnit mera än ett dussin steg, förrän ett högt
rop sade mig, att man märkt mig, och jag fick se två eller tre al
röfvarne rusa efter mig.
»Hallå!» skrek jag, så mycket jag förmådde. »Ben! Ben! Öppna
främre dörren!»
Jag rusade vidare. Nära hundra steg hade jag sprungit. Mera
än halfva afståndet hade blifvit tillryggalagd, då plötsligt en af de tre,
som förföljde mig, lade sig på knä. Pang! En kula susade öfver
hufvudet på mig. Nummer två intog knästående ställning, och
nummer ett fortsatte åter förföljelsen. Pang! Denna gång slog kulan ned
i marken två eller tre steg till höger om mig. Nummer tre stannade
aldrig för att skjuta utan fortsatte rakt fram. Nummer ett stannade
åter och sköt, och denna gång hven kulan så tätt intill mitt öra, att
jag ofrivilligt tog ett hopp åt sidan.
»Hallå!» skrek jag. Skulle de aldrig öppna dörren? Pang — kom
en annan kula rakt emellan mina ben, och hela tiden fortsatte den
tredje att springa. Jag drog min knif och bet ihop tänderna.
En sidobyggnad dolde mig nu för skurkarna, men den starke
springaren, som var mindre uttröttad än jag, skyndade för att möta
mig, och dörren var ännu stängd.
Femtio steg till, och jag skulle vara framme. »Hallå!» Fyrtio
steg! Och till min obeskrifliga lättnad slogs dörren upp, och jag
såg Ben midt i den breda ljusfloden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
