Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tillbaka!» tjöt jag. »Till bakdörren! Röfvare!»
Ben förstod genast ställningen och skyndade till bakdörren, under
det att jag vildt rusade framåt, färdig att mista andan. Endast trettio
steg till. Den tredje af mina förföljare var endast femton steg
bakom mig. På tio stegs afstånd stannade han, afsköt sin revolver och
bommade. Jag greps af vildt raseri. Skulle jag springa som en
jagad hund för att bli nedskjuten på själfva tröskeln utan att ha
utdelat ett enda hugg? Stridslusten hade kommit öfver mig, och utan
att tänka på den öppna dörren och de innevarandes fara, glömsk af
allt, sprang jag som en galning med lyftad knif emot den förvånade
röfvaren.
Han sköt återigen, när jag kom emot honom. Det kändes, som
en ström smält bly hällts öfver halsen på mig, men det var icke
tillräckligt att hejda mig, och i nästa ögonblick var jag öfver honom.
Det långa bladet blixtrade ett ögonblick i månskenet och sjönk sedan
med en kraftig stöt djupt in i halsen på honom. Han uppgaf ett
ohyggligt skrik, och jag hade stött till med en sådan fart, att jag
förlorade balansen och föll omkull, just som de två andra rusade fram
om hörnet på byggningen.
Att springa upp, rycka åt mig knifven och vrida revolvern ur
den döende mannens hand var ett ögonblicks verk, och följd af en
skur af kulor skyndade jag in genom den öppna dörren, smällde igen
den, sköt för den tunga bommen och sjönk andlös ned på golfvet,
utmattad och blödande, under det att en mängd skott vid baksidan
af huset sade mig, att Ben hunnit dit i tid och att det första anfallet
misslyckats.
Jag låg en stund utan att någon märkte mig, ty alla voro
upptagna vid dörrar och fönster, men slutligen steg jag upp och
stapplade in i hvardagsrummet, där Mikael, som barrikaderat
fönsterluckorna i ett af sofrummen, träffade mig.
»O, Jack!» utropade han, när han fick se mig, »är du sårad?»
»Det är bara en skråma på halsen», sade jag med ett svagt
leende. »Var inte orolig, jag är mera utmattad af att ha sprungit så
mycket än af skottet. Är allting i ordning?» frågade jag oroligt, då
larmet vid bakdörren tilltog.
»Jag hoppas det», svarade han. »De hålla på öfverallt. I sista
stunden för resten.»
»Jack!» ropade Ben från förstugan på baksidan. »Kom hit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
