Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs minne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång, men öfverallt liksom omgifven af osynliga andar.
Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är
man gripen åter och väntar med klappande hjärta en
uppenbarelse». —■ När man känner den otillfredsställelse,
den trötthet, den mättnad, med hvilken Runeberg i början
af 1830-talet betraktade Sveriges dåvarande poetiska
litteratur och förutsade dess undergång1, förstår man den
glädje, med hvilken han hälsade uppträdandet af en ny
författare med den dittills oerhörda begåfning som
Almqvist, och hvilken — om ock i spridda drag —
förmådde aflocka naturen dess hemligaste suckar i en doft
och en finhet, som ingen annan, icke ens Runeberg själf,
bar uppnått. Om däremot Almqvists, för tidens ungdom
så öfverväldigande inflytande någonstädes kan upptäckas
i den då redan mognade finske diktarens verk, är
tvifvel-aktigt. Man har trott sig finna spår däraf i tredje delen
af Runebergs lyriska dikter och i Nadeschda — i sådant
fall lätta försvinnande spår i stämning och uttryck.
Engång fullvingad i diktens värld, förblef Runeberg sig
själf så fullständigt som få och afkastade alla bojor2.
Att han lefde sig in i Ossians åskådning, såsom han,
1 »Och så är min öfvertygelse, att en ny revolution, lik
den förra (fosforismens), skall inträffa i Sveriges vitterhet
ännu, då allt hvad för närvarande är högt ansedt skall kastas
ned lägre än det i sig själft är, och nya, till äfventyrs lika
falska toner blifva hyllade och ansedda som oöfverträffeliga.»
1 Sant säger härom G. Lagus (»Den finsk-svenska
litteraturens utveckling», sid. 137): »Runeberg hade aldrig för sig
uppställt något ideal, efter hvilket han sökte forma sina känslor
och tankar, aldrig hyllat någon poetisk lära, som gifvit honom
rätt alt sjunga så som han sjöng. Hans styrka och hans
rätt bestodo i förmågan att helt och hållet sammansmälta
med sitt föremål, och därigenom bevarade han såväl dettas
egendomlighet, som sin egen frihet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
