Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bortbytingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTBYTINGEN
det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte
upp händerna för att rycka henne i hennes svarta skägg.
Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade
människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de
rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda
munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen
över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde
rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt
och fint.
På en gång ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen,
hämtade fram sin egen unge och satte ner den bredvid
människobarnet. Och när hon nu såg vilken skillnad det var på
dem, så kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta.
Under tiden hade bonden och hans hustru fått makt med
hästarna, och de vände nu tillbaka för att söka sitt barn.
Trollkvinnan hörde, att de närmade sig, men hon hade inte
sett sig mätt på människobarnet, utan blev sittande bredvid
det, ända tills de ridande nästan var inom synhåll. Då
fattade hon ett raskt beslut. Hon lät sin egen unge ligga kvar
vid vägkanten, men människobarnet stoppade hon i
näverkonten, slängde den på ryggen och löpte till skogs.
Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande kom till
synes. Det var ett präktigt bondfolk, rikt och aktat och
ägare till en stor gård i den fruktbara dalen nedanför berget.
De hade redan varit gifta i flera år, men de hade bara
detta enda barnet, så att man kan förstå, att de var ivriga
att få det tillbaka.
Bondhustrun kom ett par hästlängder före mannen och
fick först syn på barnet, som låg vid vägkanten. Det skrek av
alla krafter för att kalla sin mor tillbaka, och hustrun
borde redan av det förskräckliga tjutet ha förstått vad det var
för ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för att den
lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att hon bara tänkte:
"Gud vare lov, att han är i livet!"
— Här ligger barnet! ropade hon till mannen, och med
detsamma gled hon ur sadeln och skyndade fram till trollungen.
När bonden kom fram till platsen, satt hustrun på marken
och såg ut som en, som inte kan tro sina sinnen.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
