Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bortbytingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
— Inte hade mitt barn tänder som sylar, sa hon, under
det att hon vände barnet fram och tillbaka. Inte hade mitt
barn hår som svinborst, klagade hon, och hennes stämma
uttryckte en allt större och större förskräckelse. Inte hade
mitt barn klo på lillfingret.
Bonden kunde inte tro annat, än att hans hustru hade
blivit tokig, och sprang raskt av hästen.
— Titta på barnet, och säg om du kan begripa varför
det ser så underligt ut! sa hustrun och räckte det till honom.
Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han
gett det en blick, förrän han spottade tre gånger och slängde
det ifrån sig.
— Det är ju en trollunge! sa han. Det är inte vårt barn.
Hustrun satt alltjämt kvar vid vägkanten. Hon var inte
snabbtänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad som
hade hänt.
— Men vad gör du med barnet? utbrast hon.
— Märker du inte, att det är en bortbyting? frågade
mannen. Trollena har passat på, när våra hästar skenade. De
har stulit vårt barn och lagt hit ett av sina egna.
— Men var är då mitt barn nu? frågade hustrun.
— Det är borta hos trollena, det, sa mannen.
Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon bleknade bort som
en döende, och mannen trodde, att hon skulle ge upp andan
på fläcken.
— Vårt barn kan ju inte vara långt borta, sa han och
försökte lugna henne. Vi ska gå in i skogen och söka.
Därmed band han sin häst vid ett träd och begav sig in
i snåren. Hustrun reste sig för att följa honom, men då
märkte hon, att trollungen låg så, att han när som helst
kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga över att ha
honom i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att röra
bortbytingen, men hon flyttade honom ändå ett stycke åt
sidan, så att hästarna inte skulle komma åt honom.
— Här ligger skramlan, som vår pojke höll i handen,
när du tappade honom, ropade bonden inifrån skogen, nu
vet jag, att jag är på rätt spår. Hustrun skyndade efter
honom, och de gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
