Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD
aUa faH inte färdig. Jag måste spänna för karriolen och fara
någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte för den, som
har fört ett sådant Hv som jag, att tiHbringa den i en
bondgård, bland folk, som inte en gång vet vad jag har varit
för en man."
Livslusten flammade upp inom översten med hela sin
forna kraft. Han tyckte, att han ville göra denna dag rik
och glänsande.
Han ville fara ut i världen, njuta de forna fröjderna än
en gång. Alla kunde han ju inte hinna smaka, men någon
eller några, de bästa, de ljuvaste.
Översten reste sig brådskande, gick och spände för hästen,
hämtade sin gamla uniformskappa, som ännu inte var
utsliten trots en livslång tjänstgöring, lade den bakom sig i
karriolen och åkte från gården. Sedan for han rätt fram,
tills han kom till en plats, där inte mindre än fem vägar
möttes.
Här höll översten in hästen, därför att just här måste det
avgöras vilken art av förströelse han ville njuta under sin
sista dag. Dessa fem vägarna kunde föra honom till allt
det, som ännu hade något slags lockelse för honom.
Mittframför honom låg den stora landsvägen, som gick
till Karlstad. Han kunde följa den och vara där om ett par
timmar. Några goda vänner från de gamla tiderna ägde
han ännu i staden. Han kunde samla dem på
gästgivargården och ställa till fest. De skulle skämta och berätta
galna historier, de skulle dricka ädelt vin och sjunga
Bell-man. Och till sist skulle de också ta sig ett parti kort.
Darrade inte översten av längtan att en gång till i livet
känna de blanka korten mellan sina fingrar? Han hade
ju en gång varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige
spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en hel
förmögenhet. Längtade han inte efter spelets retelse mer än
efter något annat av allt det, som han under sin fattigdoms
år hade måst försaka?
Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen
att vika in på vägen mot staden. Det fanns en sådan
underlig önskan inom honom den här dagen. Han hade velat vika
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
