Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han
redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant.
Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det
oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den
gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot
Karlstad till en av de andra.
Till höger om Karlstadsvägen löpte en annan, som skulle
föra honom till Trossnäs, till det stora exercisfältet, där
Värmlands Jägare i de här dagarna var församlade till
vapenövningar. Översten visste, att om han, den gamle
chefen, kom dit, skulle regementet ta emot honom,
uppställt till parad. De gröna jägargossarnas ansikten skulle
stråla mot honom, lör de kände nog till det rykte om
tapperhet, som orisvävade honom. Regementsmusiken skulle
spela, trummorna dundra och den kära fanan svaja i luften
över hans huvud. Han skulle råka på gamla officerare, som
hade kommit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem
skulle han leva om sin äras dagar och höra sina gamla
bragder dragas fram och prisas. Skulle inte översten på
sin sista dag vilja påminnas om de tider, då han brann av
lust att offra sig för fosterlandet? Skulle han inte än en
gång vilja stå inom dessa leder, som han en gång förde till
blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något ståtligare
sätt för honom att möta döden än där borta, där det fanns
människor, som kunde vittna om hans storhets och äras tid?
Det såg ut för ett ögonblick, som om översten ämnade
styra hästen åt Trossnäshållet, men mer blev det inte. Den
där besynnerliga längtan, som hade gripit honom, efter
en väg, som intet slut hade, som förde till något oändligt
avlägset, tvang honom att vända sig åt annat håll.
Det fanns till vänster om Karlstadsvägen en allé med
vackra träd, som på en kort stund skulle föra Beerencreutz
till traktens största herrgård, om han bara så ville. Och på
den herrgården regerade ännu i dag den sköna, den farliga,
den oemotståndliga höga dam, som Beerencreutz en gång
hade älskat. Hon var gammal nu, hon också, men hon var
ändå många år yngre än han, och dessutom kunde en kvinna
som hon aldrig upphöra att vara intagande.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
