Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Tomten på Töreby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
tycktes hon inte märka. Hon fortsatte sin vandring
oförtrutet, allt under det att hon mumlade sitti
— Herren bevare oss! Herren bevare oss!
Äntligen kom hon fram till stallbyggnaden. Hon steg
uppför loftstrappan, som liten och smal smög fram utanpå
huset, och stannade vid luckan till höloftet.
Det glimtade ljussken innanför luckan, och när
hushållerskan böjde sig framåt, kunde hon se in i ett litet rum, vars
väggar var behängda med selar, tömmar, sadlar och
remtyg. Egentligen var det inte något rum, endast en
avbalkning av höloftet. Höet pöste in genom de glesa brädväggarna,
och mittpå golvet fanns en stor lucka, genom vilken man
kunde klättra ner till stallet. På en säng i ett hörn av
kammaren satt den gamla gårdskusken. Han lyste för sig med
en töresticka och läste i Guds ord. Han satt där, som hade
han inte haft ro att lägga sig i det svåra ovädret. I varje
ögonblick lyfte han huvudet från boken och lyssnade till
storm och regn och uggleskri.
Hushållerskan knackade på, och kusken kom och öppnade.
Han började genast ursäkta sig för att han satt med bart
ljus där på löftet. Han tycktes tro, att hon hade gått ut i
natten endast för att be honom fara varsamt med elden.
— Jag vet nog, att det är farligt, sa han, men jag tyckte
det behövdes, att någon läste ett Guds ord i denna natt.
Den gamla kvinnan svarade inte på detta. Hon satte sig
ner på en lår, som var full av läderbitar och järnskrot.
Det var alltjämt en sådan skräck över henne, att hon inte
var vid sina sinnen, händerna slet i förklädet, och läpparna
rörde sig i ett ofattbart mummel.
Kusken satt och såg på henne, till dess att skräcken, som
tyngde henne, också meddelade sig till honom. Det började
darra i hans gamla matta händer och i hans tandlösa käkar.
— Har du kommit i möte med Gamlefar? frågade han
viskande.
Gamlefar, det var tomten. Han gick aldrig under något
annat namn där på gården.
— Nej, sa hushållerskan, och för Gamlefar skulle jag
väl inte heller vara rädd. Han vill oss inget annat än gott.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
