Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Tomten på Töreby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
med honom. Men i detsamma såg tomten upp mot henne
med en fruktansvärd blick. Hon förblev stilla utan att våga
röra ett finger.
Men även Silfverbrandt tycktes ha sett något fasansfullt
hos tomten. Han drog tillbaka handen och stod på väg att
bege sig in i salen.
Så stannade han.
— Jag vet inte varför jag ska tro ont om dig, Gamlefar.
Du har ju alltid haft stor omsorg om den här gården, sa
han. Du vill mig nog inte något annat än gott. Ge mig då
tärningarna! I morgon får det gå hur det vill, bara jag i
natt kan göra Duwe lika fattig, som han var, när han i
förrgår steg in i den här förstun.
Ögonblicket därefter var Silfverbrandt inne i salen.
— Nu sitter jag inte här längre och hör på ugglelåt och
storm utan att få spela, utbrast Duwe. Nu går jag och
lägger mig.
— Ska du inte först vinna av mig den där tallholmen?
sa Silfverbrandt, i det han slog sig ner vid spelbordet.
Han tog upp den lilla bägaren, i vilken tärningarna låg,
och skakade om dem. Sedan spelade han och Duwe i flera
timmar, men Silfverbrandt vann i varje omgång. Under
tiden avstannade ovädret, ugglan fann vägen in till sitt bo,
den gamla hushållerskan måste för trötthets skull gå till
sängs, men Silfverbrandt gick inte till vila, förrän han hade
vunnit tillbaka åker efter åker, hage efter hage, skogsmark
efter skogsmark, torp efter torp, så att hela Töreby åter
var hans.
Det blev en präktig morgon efter den där ovädersnatten:
hög, blå himmel, frisk luft och en speglande, klar sjö.
Den gamla hushållerskan blev kallad in till husbonden,
medan han ännu låg.
När hon öppnade sängkammardörren, tyckte hon, att något,
som var litet och grått, skymtade förbi henne. Hon säg
det bara så mycket, att hon hann att rycka till. Så var det
borta.
Ryttmästar Silfverbrandt låg mycket blek borta i sängen.
— Såg hon honom? frågade han.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
