Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Hur adjunkten fick prostdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR ADJUNKTEN FICK PROSTDOTTERN
HUR ADJUNKTEN FICK
PROSTDOTTERN.
Tänk, att när adjunkten första gången friade till prost
dottern, vilie hon alls inte ha honom!
Prostdottern var ung på den tiden. Om natten rullade hon
upp håret i papiljotter, och om dagen bar hon det i stora,
tunga lockar. Hon hade en lång, vit pärla till örhänge,
och hon var mycket vacker.
Prostdottern var mycket eftersökt och alldeles omringad
av friare. Hon gick just och överlade med sig själv om hon
skulle gifta sig med en ung baron, som nyss hade tillträtt
sitt fädernearv, eller om det var klokare att hålla till godo
med en kusin, som höll på att bli vald till rådman i Malmö.
Dessa båda var vackra karlar, men adjunkten var ful.
Det var i synnerhet hans händer, som pinade prostdottern.
I sin barndom hade han dragit omkring på landsvägen som
tiggare, och då hade han fått dem så förfrusna, att de aldrig
mer kunde bli annat än röda och svullna.
Adjunkten såg bättre ut på gamla dagar, då han hade
fått grått hår. När han var ung, såg han alldeles för vild
och besynnerlig ut med det myckna svarta håret. Det skulle
aldrig ha varit möjligt för honom att avancera till både
prost och domprost, om han inte rätt tidigt hade fått grått
hår och grå ögonbryn. Förut såg han ut som en rövare,
och det kunde ju inte passa för en präst.
Prostdottern brukade berätta, att när adjunkten kom till
prostgården för att hjälpa hennes far att predika och sköta
kyrkböcker och ryckte in där med skorna hängande på en
käpp över skuldran, var det inte långt ifrån, att hennes
mor hade tagit honom för en tattare och kört bort honom.
Gamla prostinnan kunde inte låta bli att känna sig ängslig
för silvret, var gång adjunkten kom in i matsalen, och gamla
16. — Lagerlöf, Troll och människor. 241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
