Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Den lille sjömannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN LILLE SJÖMANNEN
lutad med händerna i byxfickorna och vaggar på stolen.
Han ser alls inte uttråkad ut. Han har tvärtom ett belåtet
uttryck över sitt gossaktiga ansikte.
De två gamla fruntimmerna, som sitter på ömse sidor
om honom, är alldeles ovanligt fula. De ser inte ens vänliga
ut, utan sitter här sträva och dystra, märkta av mödosamt
arbete och en tung, glädjelös livsuppfattning. Men var gång
den unge mannen möter deras blickar, ljusnar han upp och
småler. Det är inte bara den vackra eftermiddagen, som
ger honom hans goda trevnad, utan framför allt dessa
gamla kvinnors närvaro.
— Vad det är roligt, mor och moster, att vi fick så
vackert väder till den här utflykten! utropar han än en
gång, och de gamla instämmer som förut.
Jag för min del tänker, att det inte är så alldeles säkert,
att de två gamla kvinnorna är nöjda med utflykten. De
är troligen så invanda stadsbor, att de trivs bäst i sina egna
små rum, vid sin egen välkända gata. Troligen tycker de
inte riktigt om att visa sig på ett sådant här förlustelseställe.
Låt vara, att man inte serverar annat än kaffe och te, de
känner sig ändå otrygga. De skulle vara vida bättre till
freds, om de sutte i kyrkan och hörde på aftonsången.
Det är naturligtvis "gossen", som har varit ivrig att få
dem med ut för en gångs skull. Han har velat glädja dem
genom att föra dem ut till grönska och blommor. Han har
trott, att det skulle roa dem att se de många fina
herrskaperna, som gärna vandrade ut till denna fridfulla plats.
När den gamla uppasserskan kommer fram till gruppen
med en tung bricka, ser hon mer än vanligt nöjd och
välvillig ut. Detta är alldeles efter hennes hjärta, en son, som
är ute med sin mor och en annan gammal släkting för att
bereda dem en glad stund.
Det blir något livligare nu, när kaffet drickes. Det är
den unge, som är värd, och de gamla allvarliga
fruntimmerna måste nästan skratta, när de ser hur resolut han reser
sig och griper kaffekannan. Detta är ju den upp- och
nervända världen. Det är de, som brukar sätta fram undfägnad
åt honom, som brukar bjuda honom att ta för sig. Nu
21. — Lagerlöf, Troll och människor. 321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
