Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Oskar begrep fortfarande ingenting. Han
ristade sin väldiga kropp, vacklade som en drucken,
törnade mot hörn och kanter och kom slutligen
ut i fria luften. Så skönt det kylde kring hans
tinningar, det lindrade hufvudvärken, ty nu insåg
han, att han hade mycket ondt, åtminstone
bultade det förfärligt under hjässan. Han vek
mekaniskt af till höger och gick hemåt, hvart skulle
han eljes gå, när han var sjuk?
På förstugbron stodo hans föräldrar. Han
ämnade skynda förbi dem, han var så trött och
sömnig, att han knappt förmådde hålla ögonen
öppna, men fadern häjdade honom med en fråga.
Hade gubben verkligen sagt något, eller var det
också en inbillning? Oskar såg glåmigt på de
bägge gamla. Hvarför pinade de honom med sin
närvaro, han önskade vara ensam, alldeles ensam.
Fadern upprepade sin fråga för andra gången.
— Hva’ ä’ de’ för spektakel hos Per Ols’, ja’
ser så mycke folk där oppe?
Oskar stirrade slött på honom och skrattade
fånigt. Visste han ingenting, den gamle, eller
gjorde han sig till?
— Vet du de’ inte? fortsatte Karl Persson.
— Ja’ tyckte att du kom därifrån.
Det flammade till i Oskars matta ögon.
— Ja har slagit ihjäl Mörken, sade han tvärt.
Sedan sjönk han ånyo ihop, dåsig och
sinnesfrånvarande.
— Har du? — Faderns pipa föll i golfvet och
spräcktes, men Oskar såg det ej.
En hand grep hårdt om hans domnade arm,
ett par mörka ögon borrade sig in i hans och en
af hat vanställd stämma flämtade:
— Mördare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
