Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Oskar spratt till. Var Maria också här?
Henne hade han glömt. Hvad var det hon sagt?
Mördare. Jaså Mörk var död, han hade ju
dödat honom, jaså. Han tyckte sig känna ett
sömnigt välbehag komma smygande, det var riktigt
bra, att hon sagt det, nu visste han hvad det
var, som plågat honom en stund. Han var alltså
en mördare, han skulle spärras in på fästning,
kanske halshuggas. Så godt var det, då slapp
han ifrån alltihop. Utstötande ett Ijud närmast
liknande ett tröttkördt djurs belåtna stönande
öfver att ändtligen få hvila sig föll han ned på en
bänk, lutade sig mot väggen och slöt ögonen.
Maria lämnade Nedergården och begaf sig på
hemvägen, då hon insåg, att Oskar ej var i stånd
att gifva ens den minsta upplysning. Hon kände
ingen ånger öfver sin andel i kusinens våldsbragd;
hon ångrade blott en sak, att ej ha hindrat
honom från att gå för långt. En minnesbeta
unnade hon Mörk, men hans lif ville hon bevara åt
sig. Oskar var en stackare, som missförstått
henne; hon hatade honom, den elake
slagskämpen, honom och systern, ty de två hade ställt sig
i vägen för hennes lycka, den ene med sina starka
näfvar, den andra med sitt fagra ansikte.
Nåväl de två skulle få lida för sina gärningar, hon
lofvade dem i tankarne en grym hämnd och
sedan ... sedan var Mörk hennes. e
En halftimma därefter trädde Maria in i
systerns kammare. Hon var mycket blek med två
mörkröda fläckar på tinningarne, men ögonen
flammade vildt och andedräkten lät skarp och
hväsande.
— Ja kan hälsa dej från Oskar, började hon
hårdt och skrattade bittert.
Anna rodnade men svarade ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
