- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
140

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

Nere i byn härskade en ofantlig uppståndelse,
när Anna gick därigenom. Utanför dörrarne stodo
här och hvar pratande grupper af kvinnor och
barn, hvilka pekade på henne och hviskade elaka
anmärkningar till hvarandra, ty det var redan
kändt, att Maria uppsökt Oskar i skogen, och att
detta stod i något sammanhang med öfverfallet
på predikanten, därpå var en hvar beredd att
aflägga sin salighetsed.

Anna låtsade ej se deras miner, hon hade fått
annat att tänka på. Hon förstod nu, hur allt
tillgått, hon trodde sig till och med ana
bevekelsegrunden till Marias handlingssätt, och just
därför sade hon sakta men bestämdt flera gånger
å rad:

— PDet blir du, Anna, som får godtgöra allt. —
Och då hennes inre reste sig mot detta beslut,
tillade hon lugnt och utan öfverdrift. — Det ä’
helt enkelt din skyldighet.

Men trots sina goda föresatser kände hon
ingen glädje däröfver. Vare sig Mörk lefde eller
dog, anade hon, att det skulle göra henne föga
ondt om honom. Hon blef först förundrad och
sedan ond på sig själf öfver denna hårda
kallsinnighet för en lidande medmänniska, medan
däremot hennes deltagande för den hjärtlöse mördaren
växte och hotade att alldeles uttränga hvarje tanke
på hans offer. Hon förebrådde sig själf dessa
känslor, kastade bittra anklagelser i sitt eget
ansikte och knöt förtörnad de små, mjuka händerna,
men ingenting ville hjälpa. Oskar, som hon förut
brytt sig mycket litet om, stod hela tiden
framför henne och lämnade ej sin plats åt någon
annan. Hon uppbjöd hela sin tankekraft för att
skjuta honom åt sidan och uteslutande fästa sig
vid den, för hvilken hon inbillade sig det vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free