Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. P. Jacobsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. P. JACOBSEN.
117
hade ropat till himlen i sin nöd, »skjøndt han
vidste, at ingen kunde høre Raabet.»
Det är värdt att lägga märke till detta. Det
är här ej fråga om, huruvida hans öfvertygelse var
den rätta eller ej. Men detta var nu en gång hans
öfvertygelse, och den hade han svikit med denna
sin bön. Den, som står ensam eller isolerad med
en tro, har ju intet utom sig att trygga sig vid.
Sviker han sig själf, har han ej längre ens ett
halmstrå att hänga sig fast vid. Han må förklara
det på tusen sätt; denna gång, när det riktigt gälde,
hade han fallit. Om det skedde flere gånger eller
ej, kunde nu vara det samma. Och detta är
det oändligt smärtsamma, men också det
tänkvärda vid slutet af denna bok. Man behöfver
ej begå någon indiskretion, om man förutsätter,
att Niels Lyhnes tro är författarens. Det kan
vara en stor sorg att släppa tron på alt, som
är annat än jord. Men det är förtviflan att, fast
man gjort detta, nödgas säga till sig själf: du kan
dock ej drifva ur din själ, hvad ditt förstånd fördömer
som vantro.
Lyhne gick ut i kriget 64 och blef skjuten.
Men medan han låg på lasarettet, tänkte han än
en gång tillbaka på sitt lif. Och han uppkallade
för sitt minne alla dem, han älskat i lifvet. Alla
hade de gått bort och lemnat honom ensam. Men
hade han varit trofast? Han hade blott negationer
att svara med. Och han fick ut slutsumman af sitt
lif. »Det var det store Triste at en Sjæl er altid
ene. Det var Løgn hver Tro paa Sammensmeltning
mellen Sjæl og Sjæl. Ikke den Moder, der tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
