Tankar i utvandringsfrågan / Affärsväsendet i allmänhet (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Affärsväsendet i allmänhet.

En av de största farorna för det framtida svenska affärslivet är det överhandtagande jobberiet. Det icke blott skapar en del förmögenheter utan nyttigt arbete och förstör ännu flera förmögenheter, det drager våra kapitalisters intresse ifrån den sunda ekonomiska företagsamheten och gör dem till hasardspelare.

Det är visserligen mycket svårt att komma dylika företeelser till livs på lagens väg, men hos oss göres knappast heller ett försök därtill. Vår lagstiftning synes över huvud icke sätta såsom sitt mål att söka stävja affärslivets utväxter; man nöjer sig med att skapa vissa, mycket vida former; vad som försiggår inom dessa vida former, om än i sak aldrig så rättsvidrigt, synes icke komma vår lagstiftning och vår lagskipning vid.

Samma är förhållandet med den illojala konkurrensen, mot vilken så länge och så ivrigt begärts skydd i vårt land. Såsom bekant har ingen dylik lagstiftning ännu kommit till stånd.

En annan stor svaghet i vårt affärsliv är det bristfälliga revisionsväsendet. Vid nästan varje ny »oegentlighet» visar sig, att revisionen varit otillräcklig och mycket ofta försumlig. Medlen häremot hava diskuterats åtminstone ett par årtionden, men intet väsentligt synes ännu vara i saken åtgjort, åtminstone icke på lagstiftningens väg, om man undantager en ringa skärpning av revisorernas ansvar i den nya aktiebolagslagen.

Under de senaste årtiondena hava allt flera järnvägsbyggen i vårt land utlämnats till danska entreprenadfirmor. Helt nyligen gick ett av våra hamnbyggen samma väg, och det väntas att detta snart skall bliva händelsen med flera. Detta låter förmoda, att det är något fel med vårt entreprenadväsen,

149

och vid undersökning hos sakkunniga har detta visat sig vara ett allmänt erkänt förhållande. En redogörelse, utarbetad av civilingenjör Nils Fröman, har ådagalagt, att i detta hänseende finnas mycket allvarliga brister. De svenska entreprenadfirmorna äro i regeln så kapitalsvaga, att de ej våga åtaga sig något mera riskabelt företag -- utan att begära en vinstmarginal, som gör dem avgjort underlägsna gentemot starkare konkurrenter. Därtill ha varken stat eller kommuner eller enskilda ännu lärt sig fullt inse, att en entreprenör måste behandlas med lojalitet och billighet, icke -- i onödan -- pressas efter överenskommelsens hårdaste bokstav. (Mot främmande företag är man, förmodligen, rimlig och eftergiven.) Våra svenska entreprenadfirmor äro därjämte bundna vid överenskommelser med fackföreningarna om arbetslönernas storlek; främmande entreprenörer komma hit, ofta med egna arbetare, och äro ej bundna av eller sätta sig över dylikt; såsom bekant tål man också här i Sverige mycket av en utländsk arbetsgivare, som ej ett ögonblick skulle tålas hos en svensk. Och slutligen anmärkes, att lagstiftningen i detta fall är otillräcklig och otillfredsställande; och var finnes i vårt svenska ekonomiska liv en punkt, där ej detta är händelsen?

Idén till ett nytt företag i Sverige blir alltför ofta tunn och abstrakt; den stöder sig icke på och växer icke ut omkring en tillräcklig fullhet av sakliga upplysningar och personliga förbindelser.

Man lägger ofta hos oss ner millioner på ett nytt företag och utför det med åtskillig omsorg; men så saknas ändå det sista, avgörande, praktiska greppet, och så -- ligga millionerna där gagnlösa. Exempel: de nya saluhallarna i Stockholm, m. fl

En mörk skugga på vårt politiskt-ekonomiska liv är den fullkomliga sorglöshet -- ja ej sällan skadeglädje --, varmed man oupphörligt oroar affärsföretag, som haft den olyckan att bliva närmare beroende av den svenska staten. Om någon ändring till det bättre kommit till stånd i detta fall, så är det åtminstone helt nyligen.

Det vore -- har någon sagt -- i många fall önskligt, att utdelningarna i våra affärsföretag mera begränsades. I England, Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland bli stora fallisemang alltmera sällsynta, just därför att vederbörande, med tanke på alltid kommande kriser och rubbningar, söka med allt större omsorg och framsynthet konsolidera sina affärer.

Den svenske köpmannen är artig och tillmötesgående mot nya kunder, men negligerar de äldre. Att vinna nya kunder är en sport, som kan vara intressant nog; att genom daglig och stundlig omtänksamhet behålla de gamla, erbjuder mindre intresse.

»Vi svenskar böra nu övergå till att exportera fabrikat i stället för råvaror», säger man. Ja, detta är lätt sagt. Men för att utföra det fordras åratal av ihärdigt studium, ihärdigt arbete, högt uppdriven klokhet, sparsamhet, vakenhet och driftighet -- för mindre går det inte.

Att bereda våra varor en fördelaktig avsättning i främmande land är ett studium, som kräver sin man fullt så mycket som uppfinnandet av en ny maskin. För varje dag som går framträda nya konkurrenter, öppnas nya samfärdsmedel, skapas nya affärsusancer, uppstå nya behov och bli andra

151

gammalmodiga; den som ej överskådar och behärskar hela detta maskineri blir snart distanserad. Vi måste på alla områden hava män, som äro »up to date» i dylika fall. Men just kunskapen om främmande folk och deras behov och tillgångar är det, som hos oss är otillräcklig. Våra unga köpmän måste resa långt mera än nu -- icke rekreationsresor utan studieresor --, om så behöves i åratal, icke i månader.

När det gäller att bevaka våra ekonomiska intressen i utlandet, får man ej slå sig till ro med att en institution kommer till stånd för ändamålet eller att en »lämplig» person utskickas. Det är allt skäl att undersöka också, huru uppdraget verkligen utföres. Ibland saknas affärsduglighet, ibland patriotisk instinkt, ibland båda delarna -- och detta såväl hos institutioner som enskilde.

Det är numera erkänt, att Eskilstunavarorna äro i sitt slag de yppersta i världen. Men varför få de ej då också världsomsättning?

Det går icke an att lita till tyska eller engelska firmor, som taga dryg provision och vilkas försäljningsintresse alltid snävt begränsas av nationella och andra hänsyn. Svensken måste själv sälja sina varor, i alla de fem världsdelarna.

När en svensk fabrikant gjort ett försök att exportera och misslyckats, så är saken därmed slut. Han borde dock i stället först söka komma underfund med, varför han misslyckats.

En Malmöfabrik sände över av alla sina alster till Amerika. Det blev förlust. En sakkunnig -- om en sådan tillfrågats -- skulle upplyst, att en del av dessa artiklar icke kunde gå

152

i Amerika, till följd av olikheten i vanor. Men detta tog man ej reda på; man upphörde blott genast med försöket.

En enquête borde verkställas, av offentlig myndighet eller av någon enskild korporation. Till våra näringsidkare borde utsändas en rundfråga:

Vad anser Ni saknas i fråga om sammanhållning mellan Sveriges näringsidkare inom Eder bransch, och huru skola dessa brister enligt Eder mening avhjälpas?

Vad anser Ni behöva göras för en bättre ordnad avsättning inom Eder bransch, beträffande försäljningen inom Sverige?

Då den svenska industrien icke i längden kan existera utan att göra sig fullt exportduglig, huru anser Ni att detta önskemål skall kunna förverkligas?

Göteborg har skaffat sig en humanistisk universitetsfakultet, men icke någon handelshögskola; det har härliga museer, men icke någon tidsenlig ångbåtsfiotta.

För något år sedan anställde en tidning i Göteborg en enquête över den frågan: »Huru skall Göteborg bliva en stor industristad?» Detta är gott och väl, men industriplatser kunna vi få många i Sverige. Det vore bättre, om enquêten hade gällt: Huru skall Göteborg bliva Nordens största handels- och sjöfartsstad? Detta är vad Göteborg är ämnat till, fast det nu låtit överflygla sig ej blott av Köpenhamn utan även av Kristiania.

Världsfirmor, som söka avsättning i Norden, skaffa sig i regeln en »generalagent för Skandinavien». Det naturliga vore, att dessa generalagenter vore tillfinnandes i Göteborg. Men huru många finnas där? Så gott som alla äro de att träffa -- i Köpenhamn.

Ännu i dag behöva vi kämpa för vårt oberoende mot »Hansestädernas» tryckande övervälde, lika väl som på Gustav Vasas tid. Men Hansestäderna heta nu ej endast Hamburg och Lübeck, utan även Köpenhamn och London. En framtid skall förvåna sig över, att vi så länge tålt förhållanden sådana som de nuvarande.

En ledare av ett »skandinaviskt» företag befinner sig i samma ställning som de förra svensk-norska unionskungarna. Han riskerar mycket, om han ej noga beaktar de danska och norska intressena, men ganska litet, om han giver de svenska intressena en god dag. Resultatet säger sig självt.

För något år sedan slog potatisen fel i mellersta Sverige. Stockholm, som alltid får köpa en del potatis från främmande land, erbjöds genast sitt behov från Estland, Tyskland och även Danmark.

Man kom att tänka på, att Skåne hade god skörd för året, och begynte underhandla om, huruvida ej Stockholm skulle kunna få sitt potatisbehov fyllt därifrån. Men det visade sig nu, att ingen möjlighet fanns, varken till lands eller sjöss, att få potatisen från Skåne till Stockholm för samma transportkostnad som från Tyskland och Danmark.

Samtidigt härmed syntes i flera av våra tidningar en notis av innehåll, att den skånska potatisen, »såsom bekant», icke var gouterad i Stockholm, enär den i vissa hänseenden var olik den potatis, som man är van vid i Stockholm.

Detta var nu något som stockholmaren icke visste om. Han hade ganska länge ätit potatis både från Uppland, Estland, Finland, Tyskland, Danmark och även någon gång från Skåne och just inte givit akt på någon skillnad.

Men stockholmaren är läraktig, och hädanefter vet han, att om det också skulle lyckas en gång att anordna en tillförsel

154

av skånsk potatis, så skall stockholmaren inte tycka om potatisen från -- Skåne. Det skall alltid vara bättre att taga den från Tyskland och Danmark.

Man säger, för att taga ett exempel, att det är en ekonomisk vinst för landet att importera billigt finskt och ryskt smör och exportera vår egen förstklassiga vara. Detta är sant i teorien; men för att det skall bliva sant också i verkligheten, fordras att avsättningen är organiserad på ett fullt tillfredsställande sätt, både inom och utom landet. Därest detta ej är fallet, kan resultatet lätteligen bliva en ekonomisk förlust.

En stor svaghet i Sveriges ekonomiska liv är fyrdelningen mellan Stockholm, Göteborg, Skåne och Norrland. Under senaste tid har emellertid åtskilligt samarbete kommit till stånd mellan Stockholm och Norrland, och en begynnelse förmärkes till ett närmande även mellan Skåne och Stockholm. Blott Göteborg synes ännu hålla sig på avstånd.

En stor uppgift för en vidsynt och energisk svensk affärsman vore att sammangjuta dessa fyra regioner. Detta skulle innebära en ny tid särskilt för vår skeppsfart och kanske även för vår industri.

Det är ett misstag att tro, att affärsmän ej kunna vara entusiaster. Just de stora affärsmännen äro ofta stora entusiaster -- dock sällan i Sverige.

Ty hos oss äro, i regeln, de sakkunniga icke entusiastiska och entusiasterna icke sakkunniga.

I Bremens rådhushall finnes den bekanta, stolta inskriften: Navigare necesse est, vivere non necesse. När få vi en sådan anda hos vårt svenska borgarstånd -- en sådan okuvlig tilltro till det egna yrkets nödvändighet och värde?