Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kokettera med "den gamle bulldoggen", så kallade hon
den främmande mannen. Hon kastade en strålande
blick mot honom och sade:
— Åh, herr Horstmann, försök lägga ett gott ord
för mig hos mamma. Om det lyckas eder att övertala
henne, skall jag till belöning dansa första valsen med
eder.
Horstmann smålog, och hans grova, väderbitna
ansikte, vars rynkor vittnade om en tillvaro full av slit
och släp, arbete och kamp, fick i detta ögonblick ett
märkligt drag av godmodig ärlighet.
— Vill ni verkligen dansa med mig? Det tror jag,
att ni snart får nog av. Men måtte ni komma med!
Han nickade till Anna, som om han ville säga: jag
skall nog hjälpa eder, medan frun började prata vitt
och brett om, hur man borde uppfostra sina döttrar.
Anna iakttog i all hemlighet herr Horstmann och
brydde sitt huvud med att fundera ut, varför han
gjorde visit hos dem. Hon kastade en blick till Bert,
vilken han besvarade med en blinkning.
Horstmann lyssnade uppmärksamt till fruns prat,
att Anna nästan trodde, att han hade kommit för att
fria till modern, och denna tanke hade så när kommit
henne att utbrista i skratt. Men strax efter lade hon
märke till, att ingenjörens blick stadigt sökte henne,
och hon erinrade sig, huru oupphörligt han hade
tittat på henne den där gången, de hade träffat varandra
för första gången.
— Är han månne här för min skull? tänkte hon.
Men han måtte väl vara förryckt, gammal och ryslig
som han är. Han kan då aldrig våga lyfta sina ögon
till mig. Hur hans öron voro utstående och därtill
den breda uppstående näsan! Och vårtorna i pannan
— aldrig har jag sett en värre fågelskrämma.
Hon fick nästan en rysning vid tanke på, att hon
kanske en vacker dag skulle vara ensam med honom,
och att den breda, grova mun, som helt litet doldes av
glesa mustascher, skulle försöka kyssa henne.
Plötsligt måste hon jämföra honom med den ståtlige och
elegante Bert; hennes ovilja växte, och hon svor för
sig själv: Om jag någonsin går och gifter mig med
den karlen, skall han få betala det dyrt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
