Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
långt utanför synkretsen dundrade det när klipporna
sprängdes med dynamit, så att bönderna våndades i
bävan för jordskalv. Från denna dag, då Horstmann
började sitt arbete, trädde hans hemliv i bakgrunden.
Nu var han åter den gamle. Hans underordnade, som
hade inbillat sig att de på grund av hans förändrade
tillvaro skulle fä friare händer, blevo bittert besvikna:
han tog ledningen men hade samtidigt också ett öga
på de minsta detaljer. Det såg nästan ut, som om hans
krafter skulle ha fördubblats; han var den flitigaste av
alla arbetarna, murade med murarna, smidde med
smederna och timrade med timmermännen. Men han,
som förr behandlade sitt folk som upproriska slavar,
talade nu vänligt med dem, som om de varit kamrater,
som hänfördes av ett gemensamt verk och strävade
mot samma mål. Alltid förmanade han dem att göra
sitt bästa, att varken spara tid eller möda. Han
strävade inte efter förtjänster, brydde sig än mindre om
att sätta till något, om blott var sten låg murad för
evighet, om varje gjutning blev felfri! Den minsta
smedlärling, som drog bälgen, hade en känsla av att
också han var delaktig i mästerverkets fulländning.
Natten tillbragte Horstmann för det mesta i
vattenkvarnen, under vars förfallna tak han hade låtit inreda
ett par rum, där en hushållerska sörjde för hans
bekvämlighet. När folket på kvällen klättrade upp mot
höjderna till sina baracker, blev det tyst i den djupa
dalen, och endast flodens brus ljöd ut i natten. Innan
Horstmann gick till vila brukade han sätta sig i en
gammal, trasig länstol vid fönstret; de tankar,
arbetets jäkt bragt till tystnad, gav han nu fritt spelrum,
och känslan av all den lycka, den senare tiden skänkt
honom, blev då stundom så stark, som om den skulle
spränga hans bröst. Däruppe låg den eländiga by, där
han var född och fostrad, mången gång tyckte han,
som om han såge elden ifrån sin faders ässja lysa
genom kvällens dis. Nu stod en främling och hamrade
på det städ, vid vilket han så ofta arbetat. Men i
själva byn hade han träffat flera kända ansikten,
människor, som den gången voro raska unga män, men som
nu vandrade omkring som gamla krokryggiga bönder.
Deras söner hade han antagit som arbetare; da hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
