Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
ödmjukt tackat honom och voro glada över att de
blevo i tillfälle att förtjäna en smula. Han tänkte ofta
tillbaka på forna dagar, på kvällsstunder, då han satt
hos modern ooh längtansfull stirrade ut genom de
små rutorna, medan hans hägrande ande flög ut i den
vida världen. Och därefter kommo de mödosamma år,
som satt så djupa fåror på hans panna och böjt hans
styva nacke. Men trots allt hade han segrat! Genom
slit och släp, mödor och kamp hade han nått hem till
sin födelsebygd, stod som herre över en stor
arbetsstyrka, aktad, ärad och snart berömd över hela landet som
byggherre av ett verk, som skulle föreviga hans och
Luringens namn.
Ur nattens skuggor såg han sin stolta brobyggnad
stiga fram. När himlen var mulen, kunde han blott
skönja den, mörkare än vattnet! Han tyckte det såg
ut som en jätte, vilken låg på flodbotten och sträckte
sina väldiga armar hotande upp i luften.
Men när månens strålar silade ned över
Wupperflo-dens vågor och kastade sitt sken på järnbalkarnas
invecklade stativ, såg det ut som ett nät i solen.
För första gången i sitt liv hade Horstmann
känslan av att ha skapat ett mästerverk. De förnäma
byggmästarna från medeltiden vakade inte med större
andakt över sina kyrkors uppbyggande än han över sin
brobyggnads tillkomst. Det föreföll honom, som om
denna bro skulle bli en försoning av alla tidigare
begångna fel, som om detta verk skulle rentvå honom
från varje beskyllning, varje skymf. Mångt och
mycket hade han kanske byggt på sankmark och på sand,
flera av hans järnvägar voro anlagda utan
försiktighet, utan hänsyn till framtiden, men detta arbete
skulle stå som ett minnesmärke i sten och järn, som
trotsade tidens tand.
På väggen i det lilla, låga rummet hängde Annas
porträtt i en bred guUram. Aldrig lade han sig till
vila utan att först ha betraktat det så som den troende
bonden betraktar sitt skyddshelgons bild. Den sköna,
målade kvinnobilden med de bländande vita skuldrorna,
med pärlsmycket om halsen och med världsdamens
lättsinniga leende kring läpparna, stod i en skriande
motsats mot den enkla kammarens kalkade väggar, bru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
