Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77>
na jutegardiner och furubord, men kontrasten mellan
■den vackra målningen och den torftiga boningen var
inte mera påfallande än den, som |förefanns mellan
porträttets original och den man, hon tillhörde. Dock
märkte han inte denna skillnad och anade inte, huru
främmande de voro för varandra. Hela veckan gladde
han sig som ett barn åt lördagskvällen, då han reste
hem till Düsseldorf. Ifall vädret var vackert, mötte
Anna honom på stationen, eljest satt hon i
vardagsrummet och väntade på honom med en liten mössa på
det vackra håret. Hon bar mössan, emedan
Horstmann tyckte, att den förlänade henne en husmoderlig
prägel, som i hans ögon gjorde henne ännu mera
intagande. När han kom hem, överraskade hon honom
var gång med nya bevis på sin kärlek. Så en dag
fann han henne fördjupad i läsningen av en bok om
tekniska uppfinningar. Hon var så upptagen av
läsningen, att hon knappt hörde honom; först då han
kallade på henne, sprang hon honom till mötes. En
annan gång hade hon gömt sig, och då han med
förundran såg sig omkring i det till synes tomma rummet,
dök hon upp med leende ansikte bakom
kakelugnsskärmen.
Lördagskvällen sörjde hon alltid för att kunna offra
åt sin man. Endast fru Düsbach åt någon gång på
kvällen med dem, och efter måltiden satt det äkta paret
ett par timmar i förtroligt samspråk. Anna talade
om för Horstmann, huru hon hade tillbragt veckan,
berättade honom om vänner och väninnor, som hon
alltid gjorde litet löjliga, så att hennes man verkligen
fick det intrycket, att hans hustru betraktade dessa
människor som underordnade väsen, som man inte
kunde taga allvarligt. När hon talade om alla de besök
hon hade haft, påtog hon sig vanligen en lidande min,
som om denna världslighet egentligen tröttat henne.
Ack, huru likgiltiga voro inte alla dessa baler och
middagar henne! Men häråt var ju intet att göra!
Livet ställde ju sådana fordringar på en dam, som hörde
till societeten. Och när ihon någon stund hade pratat
med honom icke om det, som verkligen hade hänt
henne, utan om vad hon trodde, han kunde tycka om att
höra, började hon utfråga honom, och hon hade en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
