Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
karbollukten, vandrade Horstmann utmed de öppna
kistorna och betraktade de främmande människorna,
(Jenom fönstret i taket strömmade ett bländande
solsken ned över de blåaktiga, uppsvällda ansiktena. En
av de döda var ungefär av Horstmanns ålder. Hans
skägg ooh ansiktsfärg gåvo honom en viss likhet med
ingenjören, som stannade ett ögonblick och såg på
liket.
— Så skulle jag väl se ut, om jag hade varit med
här, nå, i morgon kan det ju hända mig detsamma.
Likgiltigt vandrade han vidare. Två ej ens klädda
äldre kvinnor lågo sida vid sida med ett fridfullt
uttryck i ansiktet. De hade uppenbarligen haft en lätt
död, utan kamp. Men en bit från dem låg liket av en
man, som fick Horstmann att rycka till och
ovillkorligen vända bort huvudet, tv över den unga människan
med de sammanbitna tänderna, som syntes bakom de
uppdragna läpparna, med de brustna, blodfyllda
ögonen, låg ett drag av djurisk vildhet. I den knutna
handen höll han en stor tuss svart kvinnohår. Hur
brutalt och hänsynslöst måste han inte ha kämpat för
livet! Skakande på huvudet betraktade Horstmann
en dam, som gråtande stod framför kistan. Och
vidare vandrade han, många lik betraktade han, det
föreföll honom, som om de glasaktiga ögonen förebrående
stirrade på honom, och från de nedfallna
underkäkarna hörde han mumlade anklagelser och beskyllningar.
Vid den allra sista båren återfann han den klena
modern, som hade varit hans reskamrat. Hon bar ännu
den svarta, tättknäppta regnkappan och tryckte
näsduken hårt mot munnen. Hennes ögon stirrade ut
i det tomma intet, och över hennes vaxgula, magra
drag, låg en sådan blekhet, att man skulle ha kunnat
ta också henne för att vara död. Hon kände inte igen
Horstmann, som hastigt gick förbi med en flyktig
blick på de båda kistorna. Han ilade i väg, han måste
ut, ut i det fria, där han åter kunde andas. Han
trodde, att han nu hade gått igenom det värsta. Nu måste
han kämpa, försvara sin svårt angripna ära, befria
sig från all skuld, man hade hopat över honom. Och
de dagar, som nu följde, bragte honom idel
upphetsning. Som en förbrytare fördes han till den nedstör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
