Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första akten - Tredje scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand. Minnes du, hur hon med uttryck af den
högsta ångest fäste på dig sina ögon, öfver hvilka
döden redan nästan bredt sin eviga slöja.
LORENZO.
Väl minnes jag denna stund. Fortsätt, fort-
sätt . . .
TOMAS.
Erinrar du dig också, att, när din mor dog,
och du sedan svimmade, medaljongen försvann,
och hvem, som blef anklagad för stölden?
LOKENZO.
Hon? Ä r det hon? Juana, min forna skö-
terska, min stackars Juana.
TOMAS.
Juana är det, som två steg härifrån käm par
m ed döden i en eländig vindskammare. Juana
är det, som med denna smärtans kyss anropar
din förlåtelse.
LORENZO.
Juana! min andra mor! Hon, som under
tjugufem år var som en verklig mor för mig.
Men hvad talar du om förlåtelse, om att dag-
tinga med det orätta? A tt förlåta är icke att
dagtinga m ed det onda; och dessutom, icke har
den stackars gamla behof af någon förlåtelse.
Hon, hon skulle varit i stånd till? ... omöjligt.
TOMAS.
Icke så alldeles omöjligt. När din mors
kammarjungfru, som hade vård om sin frus ju -
veler, anmälde förlusten af den dyrbara m edal-
jongen hos domaren, och man gjorde de första
undersökningarne, nekade Juana, att hon hade
den: hon bekände dock, att hon tagit den ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
