Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Om starka och svaga verba och nomina i Gotiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom. sing. galeiks (lik); fiskôp (han fiskar) af stammen fiska,
nom. sing. fisks (fisk).
præteriti-stammen i de härledda verben skiljer sig från
præsens-stammen, icke genom ljudvexling eller reduplication,
utan, såsom redan blifvit antydt, egentligen derigenom, att
han är uppkommen genom sammansättning, d. v. s. genom
tillägg till hufvudstammen af en serskild, såsom hjelpverbum
begagnad, præteriti-stam. Det svaga præteriti tempus-tecken
är nämnligen ingenting annat, än en lemning af
præteriti-formen af ett förloradt Gotiskt stamverbum, hvars rot är det
ofvan sid. 13 anförda da, Sanskr. dha i dadhâmi, Grek.
t)e i Ti&rjfjLi, och hvilket återfinnes i det Forn-Hög-Tyska
tuon, det Ny-Hög-Tyska thun, det Forn-Engelska don och
det Ny-Engelska do. Denna præteriti-bildning är ett för
samtliga Germaniska språken högst egendomligt drag, men
hvars ursprungliga beskaffenhet bäst visar sig i de svaga
præterita i Gotiskan, t. ex
Sing. Dualis Plur.
1. pers. nasi-da (egentl, rädda nasi-dêdu nasi-dêdum
gjorde jag)
2. nasi-dês nasi-dêduts nasi-dêdup
3. nasi-da nasi-dêdun
Som man ser, innehålla dualis och pluralis tydligen
reduplicerade former af det ifrågavarande hjelpverbet, och äfven i
singularis hafva sådana utan tvifvel en gång förefunnits,
såsom man kan sluta af företeelsen i andra språk, t. ex.
Forn-Engelskan, i hvilken præteritum af det motsvarande don
heter: sing. dide, dides, dide, plur. didon. Den just præt.
ursprungligen betecknande reduplicationen lydde antagligen i
detta fall först dada, sedan dida. Af den senare formen
förklaras de sjelfständiga Forn-Engelska præteriti-bildningarna;
af den förra åter de osjelfständiga Gotiska ändelserna da,
dês, dêdu o. s. v. Vid anknytningen till hufvud-verbet
uppoffrades i sing. reduplications-stafvelsen; i dual. och plur.
åter rotens slutljud a, hvarefter återstoden dad behandlades
som en præteriti-stam af samma slag, som sat (se ofvan sid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
