Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 367 -
Kulan hade endast gjort ett litet hål, som lätt var
tillstoppat.
- Var förnuftig, Wolfram! skrek nu en stämma,
som Wolfram genast igenkände såsom Hillows.
Utlämna franskan och lämna ön. Då skall allt bliva glömt
och guvernören vill låta nåd gå för. rätt.
- Hillow, det gör mig ont, att jag måste avslå
en begäran av dig! svarade Wolfram. Men nåd kan
aldrig komma ifråga. Giv mig tillbaka båten, som
ni stulit ifrån mig. Och låt mig med franskan välja
min egen väg - efter behag.
- Det låter sig icke göra, Wipky påstår att vi måste
ha franskan med oss, sade Hillow.
- Nå, så kom då! sade Wolfram. Men det gör
mig ont, att några av er måste bita gräset.
- Gör icke så många omständigheter! sade en annan
av mormonerna. Framåt.
Roddarna satte ånyo årorna i gång. Wolfram hade
laddat bössan ånyo. Han siktade lugnt, sköt av, och
samma mormon som kommenderat: "Framåt’’,
nedsjönk bland sina kamrater, som det tycktes dödligt
sårad.
- Hämnd! hämnd! Ned med skurken skållade det
från båten.
Roddarna fördubblade sina ansträngningar. Även
den andra båten närmade sig ön. Inom få minuter
kunde de lägga i land.
- Det beror på, var de lägga till, mumlade
Wolfram för sig själv, tio minuter har jag alltid på mig,
ty Hillow skall inte så lätt finna den bekväma vägen,
tio minuter - således, ungefär tio mormoner. Men
det är tjugufem - en strök - återstår likväl fjorton.
Och slutligen den sista utvägen. Gud vare mig nådig!
En rysning genomgick honom. Men redan hade
han bössan vid Örat, stirrade, och åter föll en mormon.
Kulorna veno kring Wolfram, men han stod betäckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
