Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Revolutionen i Masena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 465 -
den unge fransmannen fördes i mitten av truppen,
omgiven av en talrik bevakning utav livvakten. Han såg
icke till Judith. Muley märkte han emellanåt i sultanens
grannskap. Själv måste han gå till fots. Tåget, ett
sorgetåg, rörde sig långsamt. Om tre dagar voro de
åter i Masena.
Här återfick han samma hus till boning, även kom
Judith åter till honom. Men talrika vakter omgåvo
huset, och han erhöll dålig kost. Han insåg att han
blev behandlad som fånge, och en dyster grämelse
grep hans hjärta.
Skulle aldrig vedervärdigheterna taga en ända?
Skulle han lyckligt utstått den ena faran, endast för att
genast störta i en ny och ännu större? Det behövdes
Judiths tröstande närvaro, hennes böner, hennes
förhoppningsfulla försäkringar, för att stilla den unge
mannens harm, för att skydda honom från förtvivlan.
Och var blev Muley av, hans gode vän? Varför
kom inte han, för att lugna honom, för att säga honom
att han i varje fall skulle rädda honom? En natt och
en dag förgingo, utan att någon förändring inträffade
i Alberts belägenhet, och Muley kom icke.
På morgonen följande dag, såg Albert en liten
upphöjning, upprest av bräder, mitt på palatsets stora
borggård, och därpå ett enkelt säte. Han visste ej
vad denna ställning hade för betydelse. Men
småningom fyllde sig gården med folk, araber och negrer,
beväpnade och obeväpnade; livvakten uppställde sig
runt omkring ställningen. Allt med högtidlig ängslig
tystnad.
Albert trodde i början att det var frågan om ett
försoningsoffer för den döde prinsen. Men då en
avdelning av livvakten kom och antydde honom, att följa
med, begynte han ana, att denna tillrustning angick
honom. Likväl ville han ej visa någon fruktan, utan
kastade en öm blick på Judith och följde drabanterna.
V. H. I 80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
