Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Revolutionen i Masena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 466 -
Sultanen satt redan på sin tron. Albert måste bliva
stående mitt för honom och sultanens mörka, hotande
blickar tycktes snarare förkunna ont än gott. Men
likväl såg han sultanen lugnt och stolt i ansiktet.
- Främling, begynte denne, med en stämma som
darrade av raseri, främling, vi hade befallt dig, att
fullgöra spådomen och rädda vår son. Hycklande och
smilande har du gjort som om du ville utföra vår
befallning. Du har befriat vår älskade son, men av
skurkaktiga skäl har du ej bringat honom hit levande. Du
har förgiftat honom. Du skall dö för ditt brott.
Repet skall läggas omkring din hals och du skall strypas!
- Av vad skäl skulle jag kunna göra det, härskare
Över de troende? frågade Albert och bemödade sig
att synas lugn, ehuru det kokte inom honom.
- Emedan du trodde, din galning, att spådomens
andra avdelning även skulle gå i fullbordan, och du
bliva detta rikes härskare! sade sultanen hånfullt och
triumferande. Men vi skola visa dig, att vår makt är
större, än alla spådomskonster. Du skall dö, dö
genast! Tag honom bödlar!
- Dö? dö nu, utan avsked från Judith? Nu, då
världens största lycksalighet förespeglade sig för
honom! Nej, åtminstone icke på det sättet, icke genom
bödelns hand!
- Kommen hit, ni fega tjänare hos en skurk till
sultan! ropade han utsträckande händerna hotande
emot bödlarna. Jag är oskyldig! Jag har gjort, vad
som stod i min makt, för att rädda denna människas
son. Att han dog, är ej min skuld. Allah har redan
velat det. Kom hit, om ni våga!
Drabanterna dröjde. Sultanen reste sig rasande.
Vreden berövade honom målet. Albert kastade en blick
på Muley. Den gamle negern var lugn. Han pekade
svagt mot höjden, som om han ville påminna Albert
om Gud, och gjorde därvid ett eget tecken, som Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
