Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lust och nöjen blifva till slut “Kiärnlöst skal och matkebo", och
till “fyllhundens" uppbyggelse berättas hvad som “nyss händt i
Bacchi stat: Öhlström fuller som ett fat, Gick fråu winet, Föll på
skrinet, Mötte swijnet Och skrek hey, go dag camrat!" Hela sin
humoristiska ståndpunkt, hvilken vanligen endast visade den glada
sidan, framställer Runius i slutstrofen, som derför är synnerligen
märklig:
Jag gier werlden
Med högfärden,
Wällust flärden,
Ja med pick och pack god dag,
(rier bå plåten
Och smulgråten
Uppå båten,
Alt ihop bespottar jag.
Säger mången
At den sången
Skämmer bort min födekrok
Och giör mig til werldens tok;
Låt så wara,
Låt det fara,
Jag wil swara:
Hwar en tycker han är klok.
Stora herrar,
Ha sin narrar,
Som dem följa ut och in;
Jag och werlden ha hwar sin;
Wil du hörat
Och utförat,
Må du giörat:
Jag är hennes, hon är min1;.
Ingalunda hafva vi, såsom Hammarsköld, fåfängt sökt "philosophien
i denna jordkrypande visa“, hvilken fru Nordenflycht så oförsigtigt
berömt. Denna “filosofi“ är ju humoristens, hvilken skarpt
uppfattar och djupt känner lifvets elände och verldeus fåfänglighet,
men som icke från en hög moralisk ståndpunkt gisslar den samma,
utan finner sig ej vara bättre än de andra narrarne, lika fastsmidd
som de vid det ändliga, det oideala; och att han med ett löje kan
blicka ned på detta, dertill berättigar honom medvetandet, att han
till sitt innersta väsen tillhör en högre verld, der alla
befängdheter och dårskaper äro bannlysta. Det är denna humor, som just
gör Runius “värdig att bekläda kallet af Verldeus narr"; och det
är den, som höjer visan och gör den långt ifrån “jordkrypande"1 2);
1) I en afskrift af denua mycket spridda visa, Nord. hs. bd n:o
1124, tillägges efter “Jag är hennes, hon är min“: “(nembl. Narr) Jo men.
— Auctor protesterar att han med denna wijsan ingen människa tänckt
choquera“. Den säges der vara “effter en förnäm Persons begiäran
skrifwen“.
2) Wieselgren har också uppträdt mot detta Hsklds uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
